Sex, droger och svarta hål

Golvet klibbigt av öl. Svett blandat med lukten av kryddigt hasch. Sorlet som stiger, förväntan och adrenalin, just innan Hole går på.

Filmspanarna skriver om film och knark.

Samtidigt: den där rädslan. Om Courtney Love ska ha en okej kväll eller hoppa ut i publikhavet totalt dödsföraktande, utan att bry sig. För att skada sig, kanske dö? För att håna publiken, skrika åt oss, spotta. Under ett stage dive på en spelning strax innan hade hon fått  kläderna avslitna, sönderrivna och fått ta sig upp på scenen igen i bara trosor och bh. Vi hade läst om det och blivit upprörda, att det var som ett övergrepp mitt under spelningen. Delar av den egna publiken blev som galna, hetsade. Mot  sångerskan som i Doll parts sjunger så innerligt om smärtan bortom smärtan, hur ont sveket gör, att älska någon så mycket att man hatar. När kroppen knappt känns verklig längre, kroppsdelarna blir dockben, dockarmar med stora vener...

Live through this. Hole släppte skivan i 12 april 1994, bara en vecka efter Kurt Cobains död. Titeln kändes obehagligt klärvoajant: att ta sig igenom detta, överleva. Skulle bandet ens klara det? Samtidigt hade Hole, efter punkiga debutalbumet Pretty on the inside nu släppt en skiva som i all sin mörka, intensiva explosivitet skulle komma att skriva musikhistoria från dag ett, hyllas och prisas.

I juni 1994 överdoserade Holes nya basist Kristen Pfaff  på heroin och dog i sitt badkar. Hennes död fullständigt överskuggades av Nirvana-sångarens, som gått bort så nyss. Inför turnén ersattes hon av Melissa auf der Maur, som i sitt rödlockiga hår stod på scenen på den där rockklubben i Madison, USA.

Vi kunde inte fatta att Kurt Cobain var död. Vad hade hänt? Hade han verkligen skjutit sig? Fixstjärnan i våra liv just då med sin gängliga hållning och raspiga röst som gett oss Smells like teen spirit, Come as you are, Drain you...Hade han bara rymt från rehab, åkt hem och påtänd tryckt av geväret? Eller kunde han ha blivit mördad (det spekulerades i det)? 

Bara några år innan, 1991, hade Nirvana släppt Nevermind och blivit superstjärnor. Året därpå gifte sig Kurt Cobain och Courtney Love på Hawaii, och i augusti föddes Frances Bean.

Hole, med sina utagerande texter om Retard girl och Teenage whore, var likvärdigt spännande musikaliskt. Patty Schemel, trummis i Hole, var först på väg att rekryterats till Nirvana. Istället blev hon den som med sina hårda beats la grunden till Holes sound.

I dokumentären Hit so hard (2011) berättar hon om sitt liv och de tvära kasten mellan lycka och förtvivlan: framgång, rockstjärnemyten, ångesten, världsturnéer, missbruk, prostitution, hemlöshet, svek och nya förhoppningar. I dag är Patty Schemel drogfri sedan sju år, har startat ett hem för övergivna hundar och arbetar som trumlärare. Hennes unika trumteknik inspirerar unga tjejer i nya band.

Hur hon manövrerades ut ur Hole under förnedrande former inför studioinspelningen av gruppens tredje skiva Celebrity skin är en rysare i sig. Hur producenten sadistiskt testade hennes krafter och tålamod, hur Courtney Love inte tycktes bry sig om annat än personlig vinning, medan gitarristen Eric Erlandson ångrar att de inte fortsatte hålla ihop i bandet: en för alla, alla för en.

Hit so hard (import dvd) är stökig och spretig men full av liv och just därför så fin. Patty Schemel berättar  ärligt och rättframt om det svåraste. Vi bjuds på äkta känslor, och får inblick inte bara i tidsandan utan även i villkoren för kvinnliga trummisar i en manlig musikbransch. Dessutom: många ömsinta, dråpliga men också hemska ögonblick dokumenterade hemma hos Kurt och Courtney.