Requiem för en tisdag

En tisdag i september för inte allt för många år sedan, det måste ha varit strax efter lunch, tumlade jag ut från den numera nedlagda biografen Svea i Göteborg. I mitt minne var det en solig och fin dag (eller är det hjärnans sätt att kompensera allt hemskt som sedan hände? Minns ni?). Jag var omtumlad och stressad, kräkfärdig och sorgsen; jag hade just sett den mest skoningslösa och visuellt nyskapande av knarkskildringar. Jag hade blivit utsatt för Darren Aronofskys Requiem for a dream.

Filmspanarna skriver om film och knark.

För alla som inte sett filmen än handlar den om fyra personer som bor i New York – Sara, hennes son Harry, samt hans flickvän Marion och kompis Tyrone – och bygger på en 70-talsroman av Hubert Selby Jr. I Aronofskys händer blir berättelsen samtida och skildrar The Big Apple som en fallfrukt i rötmånadstid.

På olika sätt använder de fyra knark för att nå sina drömmar. Men bortom knarket finns förstås ingenting annat än skrämmande hägringar. I förlängningen är filmen också en kritik av den amerikanska drömmen, idén om att alla kan bli vad som helst bara de vill tillräckligt mycket.



Förutom att Aronofsky briljerar i frenetisk klippteknik, varje drogtyp har en egen rytm, lyckas han i samarbete med den underbara skådespelerskan Ellen Burstyn skildra ett alternativ till den traditionella knarkaren. För hur många heroinsprutor och kokainhögar, blingblingande langare och hålögda horor, har man inte sett på film? Liksom topplessbaren är knarket enkelt att slänga in i ett manus som behöver lite edge.

Men aldrig hade jag sett en knarkare som Burstyns Sara, som börjar med amfetaminliknande bantningspiller för att hon drömmer om att vara med i tv, som är en tant, som bara vill bli sedd. Som inte pumpar upp sig själv med knarkarens fejkade självförtroende och som sorterar sina piller som ett barn sitt lördagsgodis.

Med soundtrackets requiem, stycket Lux Aeterna komponerat av britten Chris Mansell, ekande i öronen kom jag tillbaka till Göteborgs-Postens redaktion. Det var tisdagen den 11 september 2001,  och kort därpå flög det första planet in i World trade center.

I en intervju från 2000 berättar Darren Aronofsky att han vill att åskådaren ska känna det som att hon hoppar från ett flygplan och halvvägs ner kommer på att hon har glömt fallskärmen. Det var något med känslan av att falla som kopplade filmen till det som utspelade sig på tv-skärmarna. Inte helt förvånande har någon på You tube redigerat filmmusiken till Requiem for a dream ovanpå klipp från terrorattackerna, bland annat bilderna av alla de som handlöst kastade sig utför WTC-fasaden.