Diablo Codys hämnd på balens drottning

Young adult är manusförfattaren Diablo Codys (hon som skrev Juno) tredje långfilm. Det blev ingen svensk biodistribution och först nu finns den på svensk dvd. Den är ett måste för alla som älskar amerikansk high school-film, ett lustmord på den där i grunden talanglösa tjejen i skolan som upprätthöll sin popularitet genom att manipulera omgivningen och likt en lockande reklamkampanj gjorde allt för att hålla mottagarnas självförtroende på en jämnt låg nivå.

Filmen handlar om Mavis, som är 37, bor i Minneapolis, har en handväskehund, dricker mängder med whisky, skriver dussinproducerade ungdomsböcker och saknar ganska mycket ett liv. När hennes tonårskärlek får barn beger hon sig till sin barndoms stad för att ta tillbaka honom, och något av den forna glansen som skolans mäktigaste och snyggaste tjej. Under sina allt mer desperata försök inleder hon ett slags vänskapsrelation med nörden som hade skåpet bredvid hennes. Livet har gjort honom lika cynisk som Mavis, men han har det hon saknar: hjärta och humor.

Diablo Cody, eller Brook Busey som hon egentligen heter, har under sin karriär undvikit enkla vägar. Hon gör film om kvinnor, men går varken entydigt feministernas eller anti-feministernas ärenden. Å ena sidan gick det att läsa in ett anti-abortbudskap i komedin Juno. Å den andra har Diablo Cody förargat många konservativa amerikaner med sin privata biografi som före detta strippa, och med sitt sätt att markera en egen ståndpunkt i den manliga filmvärlden. Bland annat fick hon och tre kvinnliga kollegor en del skit för att de ställde upp i enad front i en kaxig intervju i New York Times.

Young adult skulle också kunna ses som en till independentfilm förklädd hyllning till konservativa värden, med sin snälla blick på kärnfamiljen i småstaden och elaka på den ensamma kvinnliga stadsbon som har brutit med sina rötter. Men det är en allt för enkel tolkning.
I en intervju i New York magazine från december 2011 säger Diablo Cody:
   
"Jag kände att det fanns många filmer därute om mannen som fortfarande är ett barn ("the man-child"). Det hade blivit en egen genre. Alla tycker att en sådan man är kul och gullig och älskvärd, medan det är något hotfullt och störande med en kvinna som befinner sig i samma position."

Hon syftar förstås på bland annat Judd Apatows många filmer om män som aldrig blir vuxna, och ville göra en film om en kvinna som har fastnat i tonåren.
Resultatet är en betydligt svartare komedi är bromancekomedierna, vilket inte bara beror på att det i allmänhet finns en större tolerans för barnsliga män än för kvinnor som aldrig tar ansvar för kropp, liv och relationer. Det handlar också om hur filmen ser på sin huvudperson, som en vinnare (Apatows män får trots sina brister grymma flickvänner, är oneurotiska inför åldrandet och deras alkoholintag eller rökvanor skildras sällan som något destruktivt) eller som en förlorare (Mavis drickande får förnedrande konsekvenser och hon har varken kärlek eller vänner.)

Även om det är symptomatiskt att oansvarigt och omoget beteende straffar sig hos en kvinna men inte hos en man, stör det inte att Mavis är rakt igenom osympatisk. För, som Diablo Cody också säger i intervjun, det måste kunna finnas alla sorters kvinnor på film.

Cody briljerar som elak puppetmaster. I Young adult lyfter hon skolans mest manipulerande tjej och placerat henne i medelåldern, då de allra flesta har lärt sig att utseende är en devalverad valuta jämfört med sociala färdigheter, empati och en fungerande hjärna.
Det är befriande att Cody vägrar att ge henne en traditionell karaktärsutveckling (samtidigt som man inte kan annat än gilla Mavis i Charlize Therons mångtydiga tolkning). När möjligheten till förändring uppenbarar sig trycker Diablo Cody till öppningen genom att skicka in en av Mavis få återstående beundrare. Hon sätter tillbaka promqueen-tiaran på Mavis guldlockiga huvud och låter henne vandra vidare i sitt egna privata high school-helvete.