Titta, Flickorna pratar!

Vi har gjort vår första podcast! Vi struntar i årsbästalistor men berättar om några filmer som berört oss under 2012 och hur vi minns filmåret som gått.

Never complain, never explain, som Katharine Hepburn lär ha sagt.

Irriterande stereotyper

En tjej från radioprogrammet Christer i P3 ringde upp. Inspirerad av Flickorna-bloggen ville hon diskutera Bechdeltestet, och om det kunde behövas fler, liknande test mot stereotyper på film. För er som missade programmet, som sändes 23 december, kommer här en resumé:

Året var 1985. Serien hette Dykes to watch out for. I avsnittet "The rule" beskriver amerikanska serietecknaren Alison Bechdel det som senare kommit att kallas "Bechdeltestet" (då kallades det bara The rule). I serien hävdar en tjej kaxigt att hon bara ser filmer med minst två tjejer i, som pratar med varandra om något annat än män. En ganska sympatisk inställning kan man tycka, för den som tröttnat på att aldrig ha en enda filmfigur att identifiera sig med. Ändå tillkommer ständigt, också närmre trettio år senare, massvis med filmer, böcker, tv-spel, pjäser, serier med mera som inte klarar testet.

Det som är bra med testet är att det visar bristen på nyanserade kvinnliga rollfigurer, exempelvis på film. Varför det fortfarande ser ut så här är en bra fråga. Ett enkelt svar skulle kunna vara: för att så få kvinnor skriver manus, producerar eller regisserar. Motfrågan blir då genast: men varför är det så, då?

Representanter för filmbranschen, de som distribuerar och visar film, satsar dessutom gärna på säkra kort. De säger sig vilja visa "vad publiken vill ha": gärna storfilmer med aktiva adrenalinstinna män som räddar världen medan filmkvinnorna förblir passiva och underordnade. Men är det verkligen det som vi, publiken, vill ha?

Ytterst är nog orsaken till att så få filmer klarar Bechdeltestet att fler män än kvinnor ännu sitter på makt och pengar i samhället. Män uppmuntrar på olika sätt andra män. Berättelsen-om-männen blir lätt slentrianmässigt en mall för berättandet. Något som det är dags att ändra på nu, tycker vi.

Här kommer två andra test Flickorna kommit på, som går att använda mot stereotyper på film:

Glasögonorm-testet:

1. Förekommer någon med glasögon i filmen?
2. Är hen inte dummare, tjockare eller fulare än genomsnittet, inte heller en nörd?
3. Får hen behålla sina brillor, eller är sensmoralen att "den fula/fule ankungen" blir en svan först när hen tar av sig dem?

Efter årets svenska filmdebatt tycks det också finnas behov av ett slags mångfald-istället-för-enfalds-test:

              

 Lilla Hjärtat-testet:

1.  Förekommer minst en person i filmen vars hudfärg inte är vit
2. Pratar hen med några andra än personer med vit hudfärg
3. Handlar diskussionen om annat än personer med vit hudfärg eller problem relaterade till vita medelklassmänniskor

En följdfråga skulle kunna vara:

Har personen skapats av någon vars hudfärg inte är vit

För övrigt var det Alison Bechdels kompis Liz Wallace, som hon tränade karate med, som kom på idén med filmtestet. Alltså borde det egentligen heta Wallace-testet...

Wild väst: Hanna Högstedt

Hanna Högstedt möter våren i Paris.

I våras gick Hanna Högstedt den parisiska avenyn Champs-Élysées fram och sjöng den franska nationalsången. Iförd burka. Filmad av en kamera. Det var dagen efter det franska presidentvalet, folk var glada och uppsluppna och trötta på diskussionerna om burkaförbudet som infördes våren 2011. Hanna Högstedt, 31-årig filmregissör utbildad på Filmhögskolan i Göteborg, hade förväntat sig att bli gripen av polis, men fick helt andra reaktioner.

Hennes examensfilm A safe place for the wild innehåller en av mina absoluta favoriter bland festscener i svensk film. Filmen, som gjordes 2010, handlar om tre kvinnor och en dotter som flyttar ihop, genom att de helt enkelt river en vägg mellan sina två lägenheter. Inflyttningsfesten som följer blir magisk.

Hanna Högstedt är intresserad av att undersöka hur människor skapar sätt att leva tillsammans och hur olika identiteter formas och omförhandlas. I examensfilmen skildrade hon en queervärld som hon själv rör sig i, genom en berättelse om att skapa sin egen familj. Så länge du själv är en del av den icke-norm du skildrar är du ganska säker, säger Hanna Högstedt, när vi träffas på Hagabion i Göteborg.

Men vad händer med den filmiska blicken när hon istället undersöker en struktur där hon tillhör normen och maktskiktet? Hur kan man hitta sätt att konfrontera sina egna rädslor och fördomar? Hanna tycker att det är intressant om även den som har maktpositionen undersöker strukturerna. Samtidigt ökar risken att förstärka normer när man själv är en del av dem, även om ambitionen är att ge en mer mångfacetterad bild av världen.

Det är frågeställningar som aktualiserats i och med ett större projekt, som hon kallar Kära Europa. I projektet ingår bland annat kortfilmen Burka songs, en performance kring den heltäckande slöjans symbolvärde i Europa, och långfilmen Min franska revolution, en kärlekshistoria som tar slut, ett sökande som börjar; en roadtrip genom Sverige, Frankrike och Algeriet. I filmerna undersöker hon gränserna för nationell tillhörighet och identitet i dagens Europa.

Inför vårens inspelning trodde Hanna Högstedt att hon skulle få våldsamma reaktioner från fransmännen. En mening i Marseljäsen lyder: "Marschera, marschera! Må orent blod vattna våra plogfåror". Att en burkaklädd kvinna sjöng texten trodde Hanna Högstedt skulle upplevas som provocerande och kanske till och med hotfullt. Hon berättar att hon var rädd för att hon skulle tas för en terrorist. De betydligt mer stillsamma reaktionerna fick henne istället att börja fundera över sin egen roll som vit och icke-muslimsk, och filmen tog en ny riktning.

Filmen Burka songs färdigställs i vår och får premiär under 2013. Nästa år kommer troligen även A safe place for the wild ut på dvd.

Hur inbäddad är Zero dark thirty?

Regissör Bigelow och Oscar.

På onsdag, den 19 december, är det smygpremiär i USA för en av årets mest omdebatterade filmer, uppföljaren till Kathryn Bigelows Oscarsbelönade krigsfilm The Hurt Locker. Äntligen kan biopubliken själv avgöra hur inbäddad i amerikansk underrättelseverksamhet Zero dark thirty egentligen är – en konstnärligt kvävd militär loggbok eller (som har nämnts i recensioner hittills) en cool, intensiv och intellektuellt utmanande film.

Sedan nyheten kom ut att hon och journalisten och författaren Mark Boal höll på med en film om jakten på Usama bin Ladin har Zero dark thirty, som den senare döptes till, varit en politiskt het potatis.

Den blev till parallellt med att verklighetens spelplan förändrades, en spelfilm med journalistiska förtecken. Bland annat innebar det att Boal och Bigelow fick skriva om manuset när det kom ut att en CIA-ledd operation hade tagit Usama bin Ladins liv i Abbottabad i Pakistan i maj 2011.



Aktionen blev en fjäder i hatten för Obama. Filmens premiär fick, efter protester från republikanskt håll, skjutas fram från oktober till december för att inte påverka utgången av presidentvalet med sin möjliga positiva pr-effekt för presidenten.
I somras höjdes röster, bland annat från den konservativa organisationen Judicial Watch, om att filmskaparna fått en alltför generös tillgång till information, även hemligstämplad sådan. På organisationens hemsida publicerades bland annat mejlväxling mellan CIA, amerikanska försvarsdepartementet och filmskaparna.
Bland annat skriver en talesperson på CIA i ett internt mejl om fördelarna med att ge filmskaparna inblick i operationen:

“I know we don’t pick favorites but it makes sense to get behind a winning horse…Mark and Kathryn’s movie is going to be the first and the biggest. It’s got the most money behind it, and two Oscar winners on board…"

Kritiken fick enligt amerikanska medier försvarsdepartementet att undersöka sitt handlande i en internutredning.

En annan debatt har rört hur den behandlar tortyr. Filmen inleds med en tortyrscen och några kritiker har hävdat att det skildras som ett nödvändigt verktyg för att få fram informationen som sedan ledde till att man hittade bin Ladin.

Själv är jag överraskande ointresserad av resultatet, som ju får svensk premiär 1 februari (en tidig visning på Göteborgs filmfestival?). Bigelow är en cool katt, men min spontana känsla är att om ett filmteam varit så i samarbete med USA:s underrättelseverksamhet är chansen liten att det vågar förhålla sig fritt eller kritiskt till källorna. 

Ho-ho-hobbit

Ja, vi vet att det inte finns så många kvinnor i Midgård och att Peter Jackson gjorde sitt bästa för att ge de få kvinnor som J.R.R Tolkien skrev in i Sagan om ringen uthärdliga personligheter och mer än ett ord var. Det är som det är.
Därför blev förvåningen förstås enorm när vi såg affischen till Hobbit: en oväntad resa. Bara kvinnor? Och alla spelas av tv-seriestjärnor. Varav en till och med död. Peter Jackson har verkligen vänt ut och in på sig den här gången.
Sjukt mycket man kan göra i en fantasyfilm, sky is the limit.

Kyssa en gamling

Joanna kan kyssas fast hon är 66.

I veckan twittrade den danska dagstidningen Jyllands-Posten ut en artikel signerad bildbyrån All over press, med rubriken Leonardo DiCaprio kysser 66-årig kvinna i ny film. 
Vi får veta att han spelar in nya Scorsesefilmen The Wolf of Wall Street och där kysser han "en särdeles mogen kvinna", nämligen skådespelaren Joanna Lumley från Helt hysteriskt. Texten betonar också att hon är nästan trettio år äldre än DiCaprio. Läsaren förväntas kräkas av äckel.
Vi vill påminna rubrikmakaren, alternativt den som tyckte att detta var så anmärkningsvärt nyhetsstoff att det tvunget skulle ut på nätet, att detta med åldersskillnad mellan man och kvinna i sexuella relationer är väldigt vanligt i Hollywood och resten av filmvärlden.
 
Entrapment (1999) – 39 års åldersskillnad mellan Catherine Zeta-Jones och Sean Connery.

 Sista tangon i Paris (1972) – 28 års åldersskillnad mellan Maria Schneider och Marlon Brando.

Lolita (1962) – 37 års åldersskillnad mellan Sue Lyon och James Mason

Galen i kärlek (2003) – 35 års åldersskillnad mellan Amanda Peet och Jack Nicholson. I rättvisans namn ska tilläggas att det är 18 år mellan Diane Keaton och Keanu Reeves. Men inte 35.

Baby Doll (1956) – en samlad åldersskillnad på 25 år mellan Carroll Baker samt Eli Wallach och Karl Malden.

Geniet Helma på besök

För några veckor sedan hade jag knappt hört talas om den tyska filmregissören Helma Sanders Brahms. Vilken miss! Nu är hon min nya idol och det är svårt att förstå hur en så uppenbart begåvad filmare kunnat falla i glömska hos allmänheten - till skillnad från Fassbinder, Werner Herzog, Margarethe von Trotta med flera regissörer som tillsammans med henne skapade det som senare kom att kallas den nya tyska filmvågen.

Vilka viktiga ämnen hon tar sig an! Och så extremt modern hon känns i sitt filmspråk - med djupt personliga berättelser och nyskapande grepp. Kaxigt blandar hon fakta med fiktion och drar sig inte för att stoppa in arkivbilder. Ofta stegras filmerna till rena känslourladdningar. Rått avskalade relationer blottläggs där ingenting längre är heligt.

Abort eller inte? Hur kombinerar man som ung kvinna karriär och barn? Går det att vara fullt ut konstnär och samtidigt fungera som förälder eller i en kärleksrelation? Andra teman: mödrar och döttrar. Missbruk. Övergrepp. Klasskamp. Sinnessjukdom. Övermäktiga prestationskrav. Yttre och inre tillstånd av kris. Familjen som härjad krigszon.

Ni hör ju: oavbrutet sevärda filmer med fängslande innehåll. Dessutom skapade med imponerande lyhördhet och precision.

Under en dryg vecka gästar Helma Sanders Brahms Göteborg och studenterna på akademin Valand för att visa film, hålla föreläsningar och workshops med blivande regissörer.

1969, när Helma Sanders Brahms var 29 år, bestämde hon sig för att börja regissera, skriva och producera filmer på egen hand. Genombrottet kom 1980 med filmen Tyskland, bleka moder, en skildring av andra världskriget och efterkrigstiden som inte visar upp en enda tysk hjälte. Istället berättar dramat om en nations samlade smärta och sönderfall, samt krigets grymma konsekvenser. Filmen fick ett kallt mottagande i ett Tyskland som ännu inte var redo att göra upp med sitt förflutna.

Bland Helma Sanders Brahms mest sevärda filmer finns förutom Tyskland, bleka moder också den starkt feministiska Under trottoaren ligger stranden (1975). Dessutom en djupt obehaglig skildring av en ung schizofren tjej som rasar allt djupare ner i en kris och cyniskt utnyttjas sexuellt: Die Berührte/De berörda (1981)

• 22 november, när Tyskland, bleka moder visas på Bio Roy, är regissören på plats för att tala om sin film och svara på frågor.
• 27 november visas regissören senaste film Gelibte Clara (2008), om tonsättaren och pianisten Clara Schumann, på Biopalatset. Även då finns Helma Sanders Brahms i publiken. Efter visningen berättar hon om sitt konstnärliga arbete.

.

Flickorna rekommenderar: Pariah

En asgrym filmdebut: Pariah av Dee Rees.

Paria. En kastlös. Någon som ingen önskar samröre med. 

Alike (Adepero Oduye) känner sig stundtals som paria, i Dee Rees starka debutfilm som utspelar sig i Booklyn. Där försöker 17-åriga Alike leva upp till sin mammas förväntningar, samtidigt som hon brottas med sin egen identitet och sexualitet: vem hon är och vill vara.

Familjen är en kvävande plats full av lögner. Spelet mellan den kontrollerande mamman (Kim Wayans) och den trötte, omtänksamme pappan (Charles Panell) är superbt. Berättelsen är nyanserad och komplex. Här finns varken hjältar, skurkar eller stereotyper.

Ree har skrivit manus och regisserar det lyhörda tonårsdramat.

Problematiskt om ett kvinnligt filmspråk

Ingela Romare doktorand i filmisk gestaltning och jungiansk psykoanalytiker.

Jag blev lite förvånad över min egen reaktion. Det här skulle ju vara trevligt. Ett doktorandseminarium om "kvinnligt berättande" och huruvida det finns något som kan definieras som det inom film. 

Istället ilska. Upprördhet. Och en mängd frågor som inte fått något tillfredsställande svar.

Vi tar det från början. 

Sedan hösten 2010 är filmaren Ingela Romare doktorand i filmisk gestaltning, knuten till Göteborgs filmhögskola. Ämnet för hennes forskning – som på universitetets hemsida beskrivs som "en filosofisk/psykologisk undersökning" – är kvinnor och film. Romare har höga ambitioner: vill undersöka "språk, makt och psykologi i filmisk gestaltning." Mer specifikt är hon också på spaning efter det hon kallar "det kvinnliga i film". En slags kvinnlig princip eller ett kvinnligt berättande.

Efter två års forskningstid har hon kommit fram till att det råder en bristande balans mellan "den manliga och kvinnliga principen" inom filmisk gestaltning. Med hjälp av begreppen anima och animus, som är den kvinnliga respektive manliga principen inom jungianska psykologi, går hon till storms mot den alltför förhärskande anglosaxiska dramaturgin vars principer hon anser sammanfalla med den manliga principen – som står för "effektivitet, framåtrörelse, styrka, målinriktning, analys, logos - urskiljning, omdöme, insikt." 

Motsatsen till detta, ett filmiskt gestaltande utifrån den kvinnliga principen, är enligt Romare i avsaknad av framåtrörelse, konfliktupptrappning, konfliktförlösning och konklusion.

Anima, den kvinnliga principen, går istället enligt Romare att förknippa med begrepp som "att bära, att nära, att hålla och framförallt att relatera, stå i förbindelse med. Närvaro, känsla. Syntes - foga samman. Eros - kärlek, relationsfunktionen."

Rena könsstereotyper i mina öron, om det nu inte vore för att anima kan ses som den kvinnliga principen i en man och vice versa. Detta komplicerar samtidigt saken rejält. En manlig regissör/manusförfattare/filmare/klippare kan då lika gärna stå för det kvinnliga berättandet och vice versa. Så varför inte bara kalla gestaltandet för "konstnärligt"?

När Kathryn Bigelow – som första kvinna någonsin – får en Oscar för The hurt locker och sitt regiarbete med den, vilken är hennes guidande princip? Var det i själva verket hennes animus som fick statyetten? 

Bigelows krigsdrama utmärks definitivt inte av brist på framåtrörelse. Samtidigt liknar den inget annat krigsdrama, fångar soldatens inre trauma och dramat är givetvis färgat av Bigelows eget tonfall, temperament och person.

Seminariets titel "Det andra språket – finns det ett kvinnligt berättande?" är en blinkning till Simone de Beavoirs klassiker Det andra könet, men sambandet förblir outrett. 

Romares forskning reser i nuläget frågor. Hon tar Jan Campions drama En ängel vid mitt bord som exempel på en film präglad av kvinnligt berättande. Campions konstnärliga drama utmärks, enligt Romare, bland annat av brist på framåtrörelse, vilket jag inte håller med om. 

Som jag ser det innehåller filmen flera konflikter som i högsta grad driver handlingen framåt: ska huvudpersonen prestera enligt andras önskemål eller följa sitt eget hjärta? Ska huvudpersonen bli kvar på mentalsjukhuset och lobotomeras – eller ska hon bli fri? Två tydliga exempel på konfliktupptrappning och konfliktförlösning. Tematiskt ligger En ängel vid mitt bord, efter Janet Frames självbiografi, nära Gökboet som anses vara ett typexempel på anglosaxisk dramaturgi.

Letar man som forskare efter ett mindre linjärt, mer experimentellt konstnärligt berättande hade Jane Campions debutfilm Sweetie varit ett mer självskrivet val.

Ingela Romares styrka som forskare ligger definitivt i hennes rika erfarenheter som filmare och kreativ kvinna i den svenska filmbranschen från 1970-talet och framåt. Här har hon många intressanta observationer och reflektioner att delge oss.  Forskningen om ett kvinnligt filmberättande blir däremot intressant först om Romare tillför något nytt. Hon får gärna förhålla sig till utvecklingen från Flickorna (Mai Zetterling, 1968) till Apflickorna (Lisa Aschan, 2011) inklusive kollegan Marianne Ahrne som beskyllts för särartsfeminism i filmer där hon belyst kontaktproblem mellan kvinnor och män. 

Romare kan inte blunda vare sig för hen-debatten eller för den aktuella biorepertoaren som i skrivande stund kan stoltsera med starka (kvinnliga) berättelser som Äta, sova, dö (Gabriela Pichler) och Klipp (Maja Milos).

Hon har fåglar i sitt hår

"Blondes make the best victims. They're like virgin snow that shows up the bloody footprints."
Alfred Hitchcock, CBS TV,  1977

I nya HBO-filmen The Girl skildras relationen mellan Alfred Hitchcock och skådespelaren Tippi Hedren under inspelningen av Fåglarna (1963). Filmen bygger på Hitch-biografin The Dark Side of Genius: The Life of Alfred Hitchcock, där ett helt kapitel ägnas åt Hedrens berättelse. I filmen spelas hon av den brittiska skådespelaren Sienna Miller, och regissören av Toby Jones, som tidigare spelat verkliga personer som Truman Capote.

Tippi Hedren har i intervjuer berättat om en närmast besatt man som förutsatte att hon, som vid tidpunkten hade en gedigen karriär som fotomodell och var förlovad, ville ta rollen som hans musa inte bara mentalt utan även fysiskt. När hon avböjde såg han till att hon inte kunde ta några roller de närmaste åren efter andra filmen Marnie, eftersom hon var bunden i kontrakt med honom. Bland annat har Hedren beskrivit hur Hitchcock njöt av att i fem dagars inspelning låta verkliga fåglar attackera henne i scenen när huvudkaraktären Melanie ger sig upp på en vind.

Hur intressant det än kan vara att dyka in i en kreativ hjärnas mörka vrår tycker jag att The Girl verkar vara ganska trist. Dels är jag inget fan av Sienna Miller, dels är jag oerhört trött på berättelsen om den "komplicerade" maktrelationen mellan manliga regissörer och deras favoritskådespelerskor (i Hitchcocks fall svala blondiner). Det finns något ytterst platt och förutsägbart i att reproducera bilden av den manliga konstnären som lever ut sina misogyna sexuella fantasier genom och mot sin kvinnliga skådespelare/karaktär. Jag är också oerhört trött på ständigt se den beroendesituation som dessa kvinnor utsätts och utsätter sig för.

Want some chicken to go with my head, dear? Alma och Alfred leker.

Den verkligt intressanta kvinnan i Hitchcocks liv är istället Alma, hans enda nära relation. Hon började i den brittiska filmbranschen långt före honom, redan som tonåring. Hon klippte filmer som 16-åring och skrev manus, bland annat till flera av Hitchcocks brittiska filmer, samt var på det hela taget synnerligen inblandad i tillkomsten av Hitchs enorma verk.
Mer om deras relation, som den såg ut under inspelningen av Psycho, kan man se i en annan Hitchcockfilm som har svensk premiär i februari. Det verkar tyvärr också vara en relativt konventionell biografi, ingenting lika bisarrt som bilden ovanför.
Jämför också gärna Helen Mirrens sexiga tolkning av Alma med Imelda Stauntons gråtantiga i The Girl, i trailarna nedan. Längst ner ligger Hitchcocks presentation av Fåglarna, en orgie i svart humor, som förstås bara blir svartare i ljuset av hur han bussade djuren på stackars Hedren.

Miljoner följer Barbie - modeflickan

Leksakstillverkaren Mattel Inc. har skapat en serie Barbie-filmer: "Livet i drömhuset". En snabb sökning på You tube avslöjar att varje episod har miljontals visningar. Snart tio miljoner har sett avsnittet Happy birthday Chelsea. Kapitlet här ovanför, det "pinsamma partyt", har drygt 3,6 miljoner visningar.

När jag härom dagen gick in i en leksaksaffär, hamnade jag i den rosa avdelningen. De begränsningar leksakerna där signalerade var knappast oväntade, ändå irriterande. Det var som om dockorna - deras utformning, tillbehör och så vidare - bestämde leken åt barnet istället för tvärtom.

Jag började läsa på kartongerna. Allt var på engelska. Jag började översätta.

Leksaksaffären jag gick in i hette Leklust. Känslan var snarare den motsatta: lektvång. Ok, barn är för det mesta fantasifulla nog att skapa sina egna lekar oavsett förutstättningar, men varför ska de matas med stereotypa ingångar till sin lek? Varför ska vi vuxna pracka på dem värderingar i en liten rosa ask?

Så här såg det ut i anteckningsblocket efteråt:

Barbie

Skipper

Stacie

Chelsea

Modeflickan

Himmelssäng med kudde

Nattduksbord

Sänglampa med ljus

Sängbricka med servis

Lyckliga tider!

Vacker docka

olika leksaker i

olika kläder

kombinera som du vill

strandhus

tjugo delar

fyra rum

två våningar

min lyckliga familj

modern och elegant

Den ultimata garderoben

Den oändliga garderoben

Se vad som händer

tjugo delar

öppna här

Flickan av drömlik sort

Stajla en jungfru

Byt skönhetshemligheter

med alla dina vänner

Lyckliga dagar!

Ny stil

en levande figur

specialdesign i

unik förpackning

en massa skoj

Den mest välkomna

presenten för

Storasyster

Tonårssyster

Mellansyster

Lillasyster

Mia Hansen-Løve gör housefilm (i Götet)

Olycklig kärlek fick den franska regissören Mia Hansen-Løve att börja med film. Nu har hon gjort ett drama om sin förälskelse och om hur sorg kan förvandlas till kreativitet.

Trots Mia Hansen-Løves skandinaviska namn är hon rakt igenom fransk. Och ändå inte. Hennes danska farfar tog sitt liv innan hon hann träffa honom och efter det har Norden blivit en mytisk plats för henne, starkt kopplad till det hon beskriver som sin melankoli. 

31-åriga regissören Mia Hansen-Løve.

I sommar kommer hon till Sverige, troligen göteborgska skärgården, för tio dagars inspelning till sitt nya stora filmprojekt som på franska kallas Eden.
– Det blir två filmer om den franska housescenen som kallades french touch, med band som Daft punk. Den bygger en del på min brors liv, han varit dj i 20 år och hade en skivetikett som blev framgångsrik under 90-talet, berättar Mia Hansen-Løve på telefon.
Blir det svenskt rejv i filmen alltså?
– Haha, nej det blir mest miljöbilder på havet och ett hus. Det kommer att finnas en svensk, eller dansk, kvinnlig karaktär som bjuder fransmännen till Sverige på semester.

Men först har hennes tredje film Min ungdoms kärlek, Sverigepremiär i veckan. Även där finns det nordiska inslaget med. Den unga huvudpersonen Camille besöker Köpenhamn med sin arkitektklass.  Precis som Mia Hansen-Løves tidigare två filmer är den mycket personlig. Tidigare har hon inom spelfilmens fria ramar skildrat relationen med med sin far, i debuten Tout est pardonné (2007).

Här är det den djupa och bitvis väldigt olyckliga tonårskärlek hon upplevde fram till hon var 18-19 år som står i centrum. Den 15-åriga Camille och någorlunda jämngamle Sullivan är väldigt förälskade, men inte på lika villkor. För henne gäller det livet, medan han drömmer om att sticka till Sydamerika på en långresa. När Sullivan reser hamnar Camille i en depression som det tar år att ta sig ur.
– Det här är egentligen min förstafilm, men jag hade inte kunnat göra den tidigare. Jag behövde distans eftersom den är så pass intim.
Hur gör du för att orka vara så personlig?
– Först måste jag vänta tills min egen story är över, då hjälper en film mig att vända blad. Samtidigt gör jag filmen för att bevara min historia så att den inte försvinner. Det andra är att min historia förändras under tiden. När skådespelarna väl kommer in är den delvis ny.
Dina filmer handlar ofta om unga kvinnor som blir vuxna i relation till äldre män. I Min ungdoms kärlek träffar Camille en mycket äldre arkitektlärare som hon blir förälskad i. Varför? 
– Jag menar inte att en ung kvinna måste ha en äldre man för att kunna bli vuxen, men i mitt liv har det blivit så. Jag hämtade inspiration från min pappa. När jag gjorde min första film som 25-åring hade jag en 50-årig manlig producent som peppade mig, gav mig energi och trodde på mig. Jag hade aldrig liknande samtal med jämnåriga män, säger Mia Hansen-Løve, som numera lever med den 26 år äldre regissören Olivier Assayas.

Min ungdoms kärlek har biopremiär den 19 oktober

20 fina filmer om flickor

"Så så lilla fega lejonet, nu ska vi inte gråta."

Den 11 oktober är FN:s första internationella dag för utsatta flickor runt om i världen. I fokus i år står rätten att slippa bli bortgift som barn.
Vi firar med att lyfta fram några favoritfilmer där flickor spelar huvudrollen i sina egna liv.

• Trollkarlen från Oz (Victor Fleming mfl, USA, 1939)
• Nausica i vindarnas dal (Hayao Miyazaki, Japan, 1984)
• Sweetie (Jane Campion, Australien, 1989)
• Den förskräckliga flickan (Michael Verhoeven, Tyskland, 1990)
• Svarta änglar (Peter Jackson, Nya Zeeland/Tyskland, 1994)
• Fucking Åmål (Lukas Moodysson, Sverige, 1998)
• Spirited away (Hayao Miyazaki, Japan, 2001)
• Thirteen (Catherine Hardwicke, USA, 2003)
• Little Miss sunshine (Jonathan Dayton, Valerie Faris, USA, 2006) 
• Water lilies (Céline Sciamma, Frankrike, 2007)
• Una semana solos (Celia Murga, Argentina, 2007) 
• Försoning (Joe Wright, USA/England, 2007)
• Hon heter Sabine (Sandrine Bonnaire, Frankrike, 2007)
• Stella (Sylvie Verheyde, Frankrike, 2008)
• Coraline och spegelns hemlighet (Henry Selick, USA, 2009)
• Flickan (Fredrik Edfelt, Sverige, 2009)
• Lånaren Arietty (Hiromasa Yonebayashi, Japan, 2010)  
• Tomboy (Céline Sciamma, Frankrike, 2011)
• Apflickorna (Lisa Aschan, Sverige, 2011) 
• Modig (Mark Andrews, Brenda Chapman, Steve Purcell, USA, 2012)

Chihiro Ogino räddar sina föräldrar i Spirited away.

• 

  Äkta familjelycka i Little Miss Sunshine.

• 

  Flickan tvingas klara sig själv när hennes föräldrar åker till Afrika.

  
  

Det krävs mod att ha talang

Marie Krøyer maler av PS Krøyer, 1890

Titta på bilden. Är det en konstnär som sitter där. Eller är det en vacker kvinna?
För den danske konstnären Peder Severin Krøyer – eller Søren som han kallades – var den 16 år yngre Marie favoritmotivet nummer ett. Själv målade hon allt mindre efter giftermålet med Krøyer 1889, för att sluta helt kring 1910.



I veckan har Bille Augusts film Balladen om Marie Krøyer svensk biopremiär. Det är en film som försöker berätta Maries berättelse, bortanför den pastellskimrande aura som än idag omger Skagenmålarna. Skådespelaren Birgitte Hjort Sørensen skapar ett levande porträtt av Marie, som slutligen lämnar sin man för den unge kompositören Hugo Alfvén. Men av filmen att döma är även han mest intresserad av Marie som musa.

Varför slutade Marie att måla? Hon ville tidigt bli konstnär och bröt mot tidens förväntningar när hon som tonåring drog till Paris för att få privatlektioner i måleri - kvinnor var inte tillåtna på till exempel den danska konstakademin. Vad dödade drivet? Bille Augusts film menar att förutom tidens krav på kvinnor bidrog makens brist på uppmuntran och redan stora kändisskap. Hur hennes egna inre tvivel såg ut får vi tyvärr inte veta. Från det att hon bestämmer sig för att lämna sin man lämnar också filmen hennes konstnärsidentitet och skildrar henne istället som utstött och försmådd.

En scen som fastnar är när hon och PS Krøyer målar, sida vid sida. Han på en stor pampig målning, hon på en mycket liten duk – lik den ovan. Det är ingen tvekan om vem båda två tycker är den verkliga målaren. Maries konstnärskap sker mellan hushållsbestyren och de stunder hon ska sitta modell och pumpa upp makens ego. Att måla stort, att vara anspråksfull, tar tid och kräver mod. Som Marie Krøyers peppande väninna Agnes Slott-Møller skrev till henne i ett brev 1887: "det krävs mod för att ha talang." (Det är också namnet på den utställning av Marie Krøyers konst som visas på Skagens museum fram till nästa höst). Den lilla tavlan vänder Marie till slut på i skam, hon får ingen motsvarande hjälp från maken att blåsa upp sitt ego.

Den där lilla tavlan som Marie målar på i sin mans målning från Italien. Var det hon som själv valde att köpa de små dukarna, eller snickrade PS till dem åt henne i passande format?

Flickorna korar: finaste festivalaffischen

Sjukt snygg.

Se! Två kvinnor som pratar med varandra. Om någonting annat än en man. Så får det gärna se ut i betydligt fler filmer från och med nu och i evighet amen. Det tycker Flickorna. Det tycker uppenbarligen också serietecknaren Liv Strömquist som gjort den här grymt snygga affischen inför  Göteborg Filmfestival 2013.

Så här förklarar Liv Strömquist, enligt festivalens hemsida, sitt motiv:

"En sak jag ofta stör mig på när jag kollar på film är att så få filmer klarar Bechdel-testet, det test som den amerikanska serietecknaren Alison Bechdel hittat på och som testar om filmen uppfyller följande tre kriterier: Ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer, som pratar med varandra, om något annat än män. Det är faktiskt väldigt få filmer som klarar det testet. Därför är min affisch gjord på temat kvinnor som är vänner."

Så förlåt Helene Billgren, Camilla Engman, Helena Blomqvist, Marie Louise Ekman, Lars Lerin och alla ni ni andra förträffliga konstnärer som ligger bakom de tjugoen tidigare festivalaffischerna. Flickorna har korat sin vinnare. Nu undrar vi bara: vad heter egentligen kvinnorna på bilden? I vilken situation befinner de sig? Och vad pratar de om?

Vi föreslår att ni snarast möjligt inhandlar en affisch, klipper ut personerna på bilden, klistrar upp dem på varsin blompinne, döper dem och börjar improvisera! Kära Henrietta. Ja, Elinor? Blir inte skuggteatern genast film, animerad eller filmad, så skriv ner dialogen i ett manus. Skicka sedan bunten A4 i expressfart till den snällaste/vettigaste konsulenten på Filminstitutet. Snart är din lycka gjord.

Faktakollen: Liams snopp

Har DN helt snöat in på Taken 2-aktuelle skådespelaren Liam Neesons könsorgan? I en intervju noterar reportern Nicholas Wennö att ryktena går: det ska tydligen vara väldigt stort, eller var det långt? Stackars Liam Neeson blir inte själv tillfrågad.
En vecka senare publicerar tidningen en krönika av Andreas Nordström som utgår från Neesons enligt hörsägen ovanligt stora organ och sveper vidare till andra (manliga) skådespelare med samma aura av grandeur runt sig.

Förutom att man förbluffas av den intensiva fascinationen – jag skulle till exempel ha svårt att intressera mig för storleken på Cameron Diaz blygdläppar eller för hur stor livmoder hon har – är det läge att granska källorna.
Intervjun hänvisar till en amerikansk podcast, Hollywood babble-on (notera här returinformationen, DN:s intervju citeras i podcasten) som görs av serieförfattaren Kevin Smith och komikern Ralph Garman.
Krönikan hänvisar till Tumblr-bloggen Liam Neeson's cock, som låter läsare skriva in små tänkvärda aforismer som "Liam Neesons cock is so big, it is the 99 percent… Of liam neeson." Påståendena läses bland annat upp i slutet av ovanstående podcast.
Rätt tveksamma journalistiska källor, med andra ord.

Så varifrån kommer då detta rykte som får annars sansade män att gå ner i spagat? I de flesta träffarna på Google anges den verkliga källan vara den ökända fotomodellen Janice Dickinson, som hade en relation med Neeson och valde att skriva om hans könsorgan i självbiografin No lifeguard on duty (2002).

Säg en tjej i Flickornas quiz

Färre kvinnor än män blir filmregissörer. Jo jo.  Men en annan anledning till att kvinnliga regissörer så sällan dyker upp på topplistor, som filmtidskriften Sight & sounds omröstning om världens bästa filmer, eller den svenska motsvarigheten i FLM, är att de flesta har jäkligt dålig koll på dem som faktiskt finns.

Om du eller jag skulle ombes rabbla kvinnliga respektive manliga regissörer skulle troligen färre kvinnliga namn dyka upp än som stämmer med den verkliga andelen. Vi behöver inte veta att det är en kvinna som anses vara en av de allra första att göra narrativ film. Vi kan Georges Méliès namn och bröderna Lumières namn, men inte hennes trots att hon var samtida.

Tror du oss inte, testa då dina kunskaper i Flickornas quiz. Har du en bra fråga som måste vara med, mejla den gärna till emmafinaalma@gmail.com.

Listorna vi älskar att hata

Dagmar Brink och hennes "Alex" i fokus i Hasse Ekmans fina film.

Flickorna har listat de bästa svenska filmerna genom tiderna, en uppgift som förstås är omöjlig. Vem har ens sett alla svenska filmer? Inte vi. Friskt ur minnet har vi i alla fall valt berättelser vi blivit berörda av. Här är de:

MARIA DOMELLÖF-WIK

1. Hets (Alf Sjöberg, 1944)
2. Flicka och hyacinter (Hasse Ekman, 1950)
3. Sommaren med Monika (Ingmar Bergman, 1953)
4. Flickorna (Mai Zetterling, 1968)
5. En kärlekshistoria (Roy Andersson, 1970)
6. Dunderklumpen (Per Åhlin, 1974)
7. Barnens ö (Kay Pollak, 1980)
8. Sagolandet (Jan Troell, 1983)
9. Flickan (Fredrik Edfeldt, 2009)
10. Apflickorna (Lisa Aschan, 2011)

EMMA ENGSTRÖM

1. Flicka och hyacinter (Hasse Ekman, 1950)
2. Persona (Ingmar Bergman, 1966)
3. Flickorna (Mai Zetterling, 1968)
4. En kärlekshistoria (Roy Andersson, 1970)
5. Picassos äventyr (Tage Danielsson, 1978)
6. Ett anständigt liv (Stefan Jarl, 1979)
7. Den enfaldige mördaren (Hans Alfredson, 1982)
8. Fanny och Alexander (Ingmar Bergman, 1982)
9. Fyra nyanser av brunt (Tomas Alfredson, 2004)
10. Play (Ruben Östlund, 2011)

Listor är tramsigt, listor är dumt, men lika mycket ett sätt att bekänna färg. Visa vem du är, ett fruset ögonblick i livet. Vad som betyder något för dig, just då.

Sammantaget säger den lista tidskriften FLM sammanställt i sitt senaste nummer säkert minst lika mycket om svenska filmkritikerkåren som om svensk film.

Och att Flickorna listar så många filmer om flickor säger någonting om oss.

 Sadistiske latinläraren Caligula (Stig Järrel) njuter av att plåga elever.

Tre skäl att se Förbjuden kärlek

 Sarah Kazemy och Nikohl Boosheri i Maryam Keshavarz film Förbjuden kärlek.

1. När såg du en galen klubbscen, med svettig och bultande dans, från Teheran senast?
2. För att den precis som det iranska dramat En separation, som fick en Oscar i våras, visar hur en familj kan gå sönder helt utan egen kraft, bara på grund av ett yttre tryck eller ett lands interna konflikter. Fast Förbjuden kärlek är också rolig och full av livskraft, tack vare skådespelarna som spelar de förälskade tjejerna Astafeh och Shireen, samt ett bra soundtrack.
3. Göteborgska skådespelaren och regissören Nasrin Pakkho spelar en mamma som slits mellan sin frihetslängtande dotter och sin son som lämnat sitt partyliv och blivit konservativt religiös.

Sex, droger och svarta hål

Golvet klibbigt av öl. Svett blandat med lukten av kryddigt hasch. Sorlet som stiger, förväntan och adrenalin, just innan Hole går på.

Filmspanarna skriver om film och knark.

Samtidigt: den där rädslan. Om Courtney Love ska ha en okej kväll eller hoppa ut i publikhavet totalt dödsföraktande, utan att bry sig. För att skada sig, kanske dö? För att håna publiken, skrika åt oss, spotta. Under ett stage dive på en spelning strax innan hade hon fått  kläderna avslitna, sönderrivna och fått ta sig upp på scenen igen i bara trosor och bh. Vi hade läst om det och blivit upprörda, att det var som ett övergrepp mitt under spelningen. Delar av den egna publiken blev som galna, hetsade. Mot  sångerskan som i Doll parts sjunger så innerligt om smärtan bortom smärtan, hur ont sveket gör, att älska någon så mycket att man hatar. När kroppen knappt känns verklig längre, kroppsdelarna blir dockben, dockarmar med stora vener...

Live through this. Hole släppte skivan i 12 april 1994, bara en vecka efter Kurt Cobains död. Titeln kändes obehagligt klärvoajant: att ta sig igenom detta, överleva. Skulle bandet ens klara det? Samtidigt hade Hole, efter punkiga debutalbumet Pretty on the inside nu släppt en skiva som i all sin mörka, intensiva explosivitet skulle komma att skriva musikhistoria från dag ett, hyllas och prisas.

I juni 1994 överdoserade Holes nya basist Kristen Pfaff  på heroin och dog i sitt badkar. Hennes död fullständigt överskuggades av Nirvana-sångarens, som gått bort så nyss. Inför turnén ersattes hon av Melissa auf der Maur, som i sitt rödlockiga hår stod på scenen på den där rockklubben i Madison, USA.

Vi kunde inte fatta att Kurt Cobain var död. Vad hade hänt? Hade han verkligen skjutit sig? Fixstjärnan i våra liv just då med sin gängliga hållning och raspiga röst som gett oss Smells like teen spirit, Come as you are, Drain you...Hade han bara rymt från rehab, åkt hem och påtänd tryckt av geväret? Eller kunde han ha blivit mördad (det spekulerades i det)? 

Bara några år innan, 1991, hade Nirvana släppt Nevermind och blivit superstjärnor. Året därpå gifte sig Kurt Cobain och Courtney Love på Hawaii, och i augusti föddes Frances Bean.

Hole, med sina utagerande texter om Retard girl och Teenage whore, var likvärdigt spännande musikaliskt. Patty Schemel, trummis i Hole, var först på väg att rekryterats till Nirvana. Istället blev hon den som med sina hårda beats la grunden till Holes sound.

I dokumentären Hit so hard (2011) berättar hon om sitt liv och de tvära kasten mellan lycka och förtvivlan: framgång, rockstjärnemyten, ångesten, världsturnéer, missbruk, prostitution, hemlöshet, svek och nya förhoppningar. I dag är Patty Schemel drogfri sedan sju år, har startat ett hem för övergivna hundar och arbetar som trumlärare. Hennes unika trumteknik inspirerar unga tjejer i nya band.

Hur hon manövrerades ut ur Hole under förnedrande former inför studioinspelningen av gruppens tredje skiva Celebrity skin är en rysare i sig. Hur producenten sadistiskt testade hennes krafter och tålamod, hur Courtney Love inte tycktes bry sig om annat än personlig vinning, medan gitarristen Eric Erlandson ångrar att de inte fortsatte hålla ihop i bandet: en för alla, alla för en.

Hit so hard (import dvd) är stökig och spretig men full av liv och just därför så fin. Patty Schemel berättar  ärligt och rättframt om det svåraste. Vi bjuds på äkta känslor, och får inblick inte bara i tidsandan utan även i villkoren för kvinnliga trummisar i en manlig musikbransch. Dessutom: många ömsinta, dråpliga men också hemska ögonblick dokumenterade hemma hos Kurt och Courtney.

Requiem för en tisdag

En tisdag i september för inte allt för många år sedan, det måste ha varit strax efter lunch, tumlade jag ut från den numera nedlagda biografen Svea i Göteborg. I mitt minne var det en solig och fin dag (eller är det hjärnans sätt att kompensera allt hemskt som sedan hände? Minns ni?). Jag var omtumlad och stressad, kräkfärdig och sorgsen; jag hade just sett den mest skoningslösa och visuellt nyskapande av knarkskildringar. Jag hade blivit utsatt för Darren Aronofskys Requiem for a dream.

Filmspanarna skriver om film och knark.

För alla som inte sett filmen än handlar den om fyra personer som bor i New York – Sara, hennes son Harry, samt hans flickvän Marion och kompis Tyrone – och bygger på en 70-talsroman av Hubert Selby Jr. I Aronofskys händer blir berättelsen samtida och skildrar The Big Apple som en fallfrukt i rötmånadstid.

På olika sätt använder de fyra knark för att nå sina drömmar. Men bortom knarket finns förstås ingenting annat än skrämmande hägringar. I förlängningen är filmen också en kritik av den amerikanska drömmen, idén om att alla kan bli vad som helst bara de vill tillräckligt mycket.



Förutom att Aronofsky briljerar i frenetisk klippteknik, varje drogtyp har en egen rytm, lyckas han i samarbete med den underbara skådespelerskan Ellen Burstyn skildra ett alternativ till den traditionella knarkaren. För hur många heroinsprutor och kokainhögar, blingblingande langare och hålögda horor, har man inte sett på film? Liksom topplessbaren är knarket enkelt att slänga in i ett manus som behöver lite edge.

Men aldrig hade jag sett en knarkare som Burstyns Sara, som börjar med amfetaminliknande bantningspiller för att hon drömmer om att vara med i tv, som är en tant, som bara vill bli sedd. Som inte pumpar upp sig själv med knarkarens fejkade självförtroende och som sorterar sina piller som ett barn sitt lördagsgodis.

Med soundtrackets requiem, stycket Lux Aeterna komponerat av britten Chris Mansell, ekande i öronen kom jag tillbaka till Göteborgs-Postens redaktion. Det var tisdagen den 11 september 2001,  och kort därpå flög det första planet in i World trade center.

I en intervju från 2000 berättar Darren Aronofsky att han vill att åskådaren ska känna det som att hon hoppar från ett flygplan och halvvägs ner kommer på att hon har glömt fallskärmen. Det var något med känslan av att falla som kopplade filmen till det som utspelade sig på tv-skärmarna. Inte helt förvånande har någon på You tube redigerat filmmusiken till Requiem for a dream ovanpå klipp från terrorattackerna, bland annat bilderna av alla de som handlöst kastade sig utför WTC-fasaden.