Nora Ephron kan aldrig dö

Nora Ephron har gått bort och Flickorna sörjer en kvicktänkt, passionerad stilist, feminist, journalist och författare. Hon var en fena på att skriva dialog. Att hon dessutom älskade mat – och pepprade sina manus med matreferenser -  var ingen hemlighet, ett kärleksfullt matfrosseri som kulminerade i Julie & Julia om kvinnor, kök, prestationsångest och hat-kärlek till kokböckernas drottning Julia Child (spelad av Meryl Streep).

Som tolvåring cyklade jag omkring i Umeå och delade ut Atomkraft nej tack-märken, gula runda knappar med en röd sol. Efter Harrisburgolyckan 1979 växte opinionen mot kärnkraft sig stark i Sverige, och året därpå var det folkomröstning. Det behöver väl knappast understrykas vilken oerhört stark upplevelse det blev att med besvikelsen över linje 2:s seger ännu ruvande i blodomloppet se kärnkraftsdramat Silkwood, med manus av Nora Ephron.

I filmen övertygar Meryl Streep som Karen Silkwood, som får strålningsskador av arbetet med att tillverka bränslestavar till kärnkraftverk. Dramat gjorde lika starkt intryck på mig som senare Erin Brockovich (i regi av Steven Soderbergh). Båda filmerna har verklighetsbakgrund och en stark, kompromisslös kvinna i huvudrollen.

Silkwood låg i tiden, i en vardag då det snackades becquerel och uppmättes radioaktiva ämnen i svamp, vilt och bär. Bara ett av många exempel på hur Nora Ephron skickligt gestaltade och tolkade sin samtid.

Redan innan filmkarriären tog ordentlig fart, levererade hon lysande feministiska analyser i böcker som Crazy salad (1975). Få hade som hon förmågan att kombinera glasklar politisk analys med lättsamt tonfall, och en stor dos humor. Sitt författarskap odlade hon parallellt med filmkarriären, och 2007 kom exempelvis den osedvanligt roliga essäsamlingen Jag gillar inte min hals (och andra tankar om att vara kvinna).

Kanske arbetet som flyhänt författare av romantiska komedier med kvicksilversnabba oneliners gjorde det svårare för henne att tas på allvar som politisk skribent? Samtidigt fick vi moderna filmklassiker som När Harry träffade Sally (1989)  och Sömnlös i Seattle (1993). Nora Ephron var sympatiskt nog aldrig för fin för att skämta om sig själv. I lust och nöd (1986), komedin efter Ephrons bästsäljare, kretsar kring hennes skilsmässa från Watergate-avslöjaren Carl Bernstein. Regidebuten Här är mitt liv (1992) skrev hon tillsammans med Delia, en av sina tre systrar. I komedin kämpar en ensamstående mamma för att lyckas som stå-uppare. Att systertemat ligger Ephron nära hjärtat är uppenbart. I komedin Hanging up tvingas till exempel tre systrar (Diane Keaton, Meg Ryan och Lisa Kudrow) ta hand om sin döende far, som ingen av dem egentligen står särskilt nära.

Ok, visst finns det invändningar. Nora Ephron älskade komedi av den gamla skolan. Ibland slog det över i lite stereotypt gammeldags. Du har mail är ingen personlig favorit och jag har fortfarande inte kommit över hur Meg Ryans mysiga lilla barnbokhandel försvann i den romantiska virvelvinden till förmån för Tom Hanks buffliga mega-bokkedja.

Genom hela karriären vinnlade sig Nora Ephron ändå om att skapa starka filmkvinnor. Med ett leende i mungipan iakttog hon sedan detta virrvarr av relationer vi kallar liv – ur deras synvinkel.