Varför måste skönhetstävlingen ständigt pågå? Plåga oss och ge oss nya komplex? Såväl på bio som i verkligheten verkar det fortfarande vara av helt avgörande betydelse för en tjej att vara snygg. Helst snyggare än den snyggaste (Snövit). Varför måste den gamla Spegeln, spegeln på väggen där få avgöra vad som är vackert? Blicken utifrån som gör dig till ett objekt som duger - eller inte duger.
När en klassiker som Snövit nu omtolkas, och stor vikt läggs vid läckra specialeffekter, borde extra krut också ha lagts på att modernisera styvmoderns relation till sin spegelbild. Istället spär Snow white and the huntsman (som hade biopremiär 8 juni) på den redan utbredda skönhetsfixeringen. En kommersiellt driven norm som får så många att känna sig fula helt i onödan.
I Oscar Wildes romanklassiker Dorian Grays porträtt, har skönheten ett pris - du betalar med din själ. I dag har moralen blivit närmast den omvända: Du är värd ett lyft här, lite botox där, en bröstförstoring eller lite plastikkirurgi under ögonen - för att bli snyggare och mer "rätt".
Problemet med en snabb skönhetsfix är att du snart upptäcker en ny "defekt". Ett helt samhälle profiterar girigt på det du upplever som dina brister. En fulhet suggereras fram, en känsla av att inte duga, en skam som aldrig riktigt försvinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar