Därför provocerar Shame

En naken man är en naken man.

Den film som berört mig mest i år är Shame, den brittiske regissören Steve McQueens andra långfilm. Den beskrivs som en film om sexmissbruk, vilket stämmer till viss del. Men för mig handlar den framför allt om rädslan för närhet till andra människor, en skräck som kommer av övertygelsen om att man inte är värd att älskas.
Skammen som titeln vittnar om är alltså lika mycket sexmissbrukarens känsla efter orgasmen, som den skam som hotar om huvudpersonen Brandon (Michael Fassbender) skulle våga sig på riktig närhet, och sedan bli avvisad eller i värsta fall utskrattad.
Som den där drömmen när man plötsligt är naken på en offentlig plats och alla ser en.

I Brandons medvetande är relationer så farliga, ja dödshotande, att det är att värna livet att undvika dem. Vi får aldrig veta vad erfarenheterna kommer ifrån, något som många recensenter kritiserat, men för mig är det precis så tydligt som det behöver vara.

 Shame handar alltså om Brandon, som tagit sig från vad som verkar vara en utsatt och fattig barndom till ett välbetalt och flashigt jobb i New York. Han balanserar sin tvångsmässiga kåthet, som försätter honom i de mest utsatta situationer, med överdrivet pedanteri och kontroll över klädsel och hygien.
Så kommer hans okontrollerade syster (Carey Mulligan) på besök och påminner honom både om hans en gång starka beroende till en annan person. Hon är damm på hans skinande parkett, bakterier på hans antiseptiska diskbänk. Och samtidigt, hon tvingar honom att jorda sig.

Det är intressant ur flera perspektiv att titta närmare på filmens mottagande. Det är en film som delade upp kritikerna, där de negativa recensionerna i framför allt USA till största delen är skrivna av män. Eftersom majoriteten av filmkritiker är just män säger det kanske inte så mycket, men argumentationen säger desto mer.

Några exempel:  

• New Yorker: ”aldrig får han se ut att njuta, och Fassbender, som helt ärligt var sexigare och mer djävulsk i X-Men: First class, får tillbringa större delen av tiden med att stirra med tom intensitet in i fjärran.”
• Svenska Dagbladet: ”Brandon går till sängs med de ljuvligaste varelser man kan tänka sig, men aldrig att han uttrycker något som ens liknar njutning.” 
• Chicago Reader: ”Filmen/.../frestar tittaren med glamorösa, sexiga bilder och rullar sedan runt i långa odefinierbara scener av förnedring.” 

Alltså, kritiken går ut på att det är en film om sex som inte är sexig. Brandon njuter inte trots att han, enligt vad samma kritiker verkar tycka, har ett underbart knulla-runt-liv. Skribenterna står som levande frågetecken.
Reaktionerna avslöjar inte bara bristen på kunskap om missbruksproblematik hos vissa filmkritiker, utan också att Shame bryter mot flera tabun.

Dels visar den en naken man. Bra att se en penis dingla omkring räcker för att få åskådare obekväma till mods. Hollywood har alltid värnat om det manliga egot och mannens integritet. En snopp får bara vara med om vi får skratta åt den, maskera dess symboliska makt. I Shame får Fassbenders blottade kön spela rollen som ett verktyg som skadar sin bärare. Ouch, kastraktionsångest.

Dels går filmens blick på tvärs mot den i spelfilm förhärskande manliga blicken. Inledningens heta flirt på tunnelbanan lurar oss mycket riktigt när den säger: kolla där vilken snygg tjej och kameran rör sig längs kvinnans kropp. Vi utlovas sex, som kommer att bli behaglig för betraktaren, inlärd i västerländsk films sexuella språk. När kameran sedan blir illojal, njutningen uteblir och vi vet inte längre vems blick vi följer, uppstår en osäkerhet som många kritiker uppenbart har svårt att tackla.

Shame har svensk dvd-premiär den 27 juni.