När får vi en svensk Kathryn Bigelow?

Tredje Snabba cash-filmen har premiär hösten 2013, men redan på pågående filmfestivalen Göteborg visades bitar ur filmen, som är regisserad av Jens Jonsson.
Ettan, som gjordes av Daniel Espinosa, spelade på bio in 56 miljoner och blev en braksuccé som hyrfilm. Tvåan, Babak Najafi, blev 2012 års tredje mest sedda film, och har hittills dragit in knappt 32 miljoner. Daniel Espinosa fick en Hollywoodkarriär, och amerikanerna lär ha slagits om att få rättigheterna till en remake.

Visst har de två regissörerna och producenten försökt göra något extra av Jens Lapidus roman och bygga upp en trovärdigare svensk actionfilm. Men framgången, vågar jag påstå, hänger inte bara på val av regissörer. Snabba cash var en oerhörd romanframgång och publiken har varit mottaglig för svensk action sedan Millennietrilogin. Kolla bara på hur bra Hamilton: i nationens intresse, regisserad av danskan Katrine Windfeld, gick trots svala recensioner.

Så varför inte låta den tredje Snabba cash-filmen regisseras av en svensk kvinnlig regissör? Även om jag är ganska trött på gangsterromantiken, skildringen av mördare som pojkar som egentligen är snälla, bara förvirrade och dessutom avvisade av sina dumma och oförstående föräldrar/syskon/vänner/partners som tvingar dem att skaffa skjutvapen och ge sig i lag med den organiserade brottsligheten, är det ett prestigeprojekt.
En trilogi med ambitionen att bygga kvalitativ svensk genrefilm borde ta tillfället i akt att vaska fram en svensk Kathryn Bigelow. Om inte annat för glädjen i att tänka utanför boxen en millimeter.

Genrer är ju lite som gruvhål: varje gång en regissör gräver blir det djupare och djupare, ådern allt mer tömd och berättelsen riskerar att fastna där nere, i en sörja av det förväntade och det etablerade. Ibland är det enda som hjälper att fylla igen hålet och gräva nytt.
 Producenter borde tänka mer som Walt i tv-serien Breaking bad, som inser att möjligheterna som lärare är uttömda och börjar koka metaamfetamin. Gå emot strömmen. Break bad! Sätt en kvinna att göra actionfilm och en man att göra romantisk komedi. Det kan bli fantastiskt! Det kan förstås bli uselt men hey, det kan bli fantastiskt!

Jag har bara snälla saker att säga om Jens Jonsson, som bland annat gjort Pingpongkingen. Han är så lite Snabba cash att bara det känns som att gräva en ny grop. Men ändå, varför inte testa en kvinnlig regissör? Ville ingen? Kunde ingen? Var de för dåliga? Eller frågade produktionsbolaget Tre vänner aldrig apflickorna om de kunde släppa det där med att äta sova dö några månader och göra lite snabba cash? Eller var det så enkelt att Tre vänner tänkte: actionfilm, det är för de hårda grabbarna, medan vår film Små citroner gula, den är en typisk tjejfilm?

I Sverige riskerar begreppet ”kvinnliga filmare” att bli en egen filmisk genre, om det inte redan har hänt. Stefan Jarl och Göran Gunér gav ett exempel på det i deras omtalade debattinlägg i Svenska dagbladet i mitten av januari. De talar om hur svårt det är med rådande filmpolitik få göra sin första film. De skriver om ett ”oss”, som i vi filmare: ”Låt oss stanna här och fråga: hur många debutanter klarar denna skärseld? Ytterst få. Debutanter? Kvinnliga filmare?”.

Man kan tycka att det väl är fine och dandy nu, när svenska kvinnliga regissörer prisas på Guldbaggegalor och filmfestivaler. Men för att vi på allvar i begreppet filmregissör också inkludera kvinnor, krävs det även en svensk Kathryn Bigelow som får hänga där cashen finns.