När får vi en svensk Kathryn Bigelow?

Tredje Snabba cash-filmen har premiär hösten 2013, men redan på pågående filmfestivalen Göteborg visades bitar ur filmen, som är regisserad av Jens Jonsson.
Ettan, som gjordes av Daniel Espinosa, spelade på bio in 56 miljoner och blev en braksuccé som hyrfilm. Tvåan, Babak Najafi, blev 2012 års tredje mest sedda film, och har hittills dragit in knappt 32 miljoner. Daniel Espinosa fick en Hollywoodkarriär, och amerikanerna lär ha slagits om att få rättigheterna till en remake.

Visst har de två regissörerna och producenten försökt göra något extra av Jens Lapidus roman och bygga upp en trovärdigare svensk actionfilm. Men framgången, vågar jag påstå, hänger inte bara på val av regissörer. Snabba cash var en oerhörd romanframgång och publiken har varit mottaglig för svensk action sedan Millennietrilogin. Kolla bara på hur bra Hamilton: i nationens intresse, regisserad av danskan Katrine Windfeld, gick trots svala recensioner.

Så varför inte låta den tredje Snabba cash-filmen regisseras av en svensk kvinnlig regissör? Även om jag är ganska trött på gangsterromantiken, skildringen av mördare som pojkar som egentligen är snälla, bara förvirrade och dessutom avvisade av sina dumma och oförstående föräldrar/syskon/vänner/partners som tvingar dem att skaffa skjutvapen och ge sig i lag med den organiserade brottsligheten, är det ett prestigeprojekt.
En trilogi med ambitionen att bygga kvalitativ svensk genrefilm borde ta tillfället i akt att vaska fram en svensk Kathryn Bigelow. Om inte annat för glädjen i att tänka utanför boxen en millimeter.

Genrer är ju lite som gruvhål: varje gång en regissör gräver blir det djupare och djupare, ådern allt mer tömd och berättelsen riskerar att fastna där nere, i en sörja av det förväntade och det etablerade. Ibland är det enda som hjälper att fylla igen hålet och gräva nytt.
 Producenter borde tänka mer som Walt i tv-serien Breaking bad, som inser att möjligheterna som lärare är uttömda och börjar koka metaamfetamin. Gå emot strömmen. Break bad! Sätt en kvinna att göra actionfilm och en man att göra romantisk komedi. Det kan bli fantastiskt! Det kan förstås bli uselt men hey, det kan bli fantastiskt!

Jag har bara snälla saker att säga om Jens Jonsson, som bland annat gjort Pingpongkingen. Han är så lite Snabba cash att bara det känns som att gräva en ny grop. Men ändå, varför inte testa en kvinnlig regissör? Ville ingen? Kunde ingen? Var de för dåliga? Eller frågade produktionsbolaget Tre vänner aldrig apflickorna om de kunde släppa det där med att äta sova dö några månader och göra lite snabba cash? Eller var det så enkelt att Tre vänner tänkte: actionfilm, det är för de hårda grabbarna, medan vår film Små citroner gula, den är en typisk tjejfilm?

I Sverige riskerar begreppet ”kvinnliga filmare” att bli en egen filmisk genre, om det inte redan har hänt. Stefan Jarl och Göran Gunér gav ett exempel på det i deras omtalade debattinlägg i Svenska dagbladet i mitten av januari. De talar om hur svårt det är med rådande filmpolitik få göra sin första film. De skriver om ett ”oss”, som i vi filmare: ”Låt oss stanna här och fråga: hur många debutanter klarar denna skärseld? Ytterst få. Debutanter? Kvinnliga filmare?”.

Man kan tycka att det väl är fine och dandy nu, när svenska kvinnliga regissörer prisas på Guldbaggegalor och filmfestivaler. Men för att vi på allvar i begreppet filmregissör också inkludera kvinnor, krävs det även en svensk Kathryn Bigelow som får hänga där cashen finns.

Vi måste prata om det: ätstörningar

Joséphine Adams mådde som sämst för tio år sedan. Nu är hon helt frisk och har gjort en delvis självbiografisk film om något hon tycker är alldeles för farligt och sjukt för att tiga om eller bagatellisera: Självsvält och ätstörningar.
– Jag klarade mig ur det här. Nu vill jag gärna dela med mig av mina erfarenheter för att hjälpa andra i liknande situation.

"Om jag vore" heter hennes starka examensfilm från filmhögskolan i Göteborg. Där skildras även en infekterad mor-dotter relation. Höga prestationskrav leder till ett sjukligt kontrollbehov hos dottern som försöker dämpa sin ångest genom självsvält. Äcklet hon känner inför sin egen kropp leder tillslut till att hon inte ens klarar av att hennes flickvän rör vid henne. Ingen får tycka att hon är fin, allra minst hon själv.

När Joséphine Adams gick i åttan var hennes enda informationskälla kring sjukdomen en hemkunskapsbok. Där bläddrade hon i smyg gång på gång fram kapitlet "Ätstörningar".
– Men det var inget vi någonsin pratade om i klassen. Vi gick igenom alla kapitel i boken utom just det - som var det viktigaste.Vi bakade muffins istället.  Att vara smal ansågs snyggt. JC-modellerna var avmagrade.

I dag är Joséphine Adams sedan länge frisk även om sjukdomen är något hon alltid kommer att bära med sig. Bland annat inspirerad av Linda Lampenius och hennes öppenhjärtliga bekännelser i TV3 arbetar hon nu med att formulera ett pedagogiskt material kring filmen.Tanken är sedan att visa kortfilmen för elever på hennes gamla gymnasieskola i Nackastrand, där hon hoppas på diskussion.
– När man svälter sig är man oftast helt isolerad i sin sjukdom. Jag tror att det är bra om andra bryr sig, går på och ifrågasätter istället för att bara låtsas som ingenting.

Joséphine Adams gick ut Filmhögskolan i Göteborg 2012. Hennes film Om jag vore visas på Biopalatset på onsdag under Göteborgs filmfestival.

Även Sanna Lenken har gjort en enastående stark film om självsvält. Hennes 13 minuter långa Äta lunch utspelar sig på en ätstörningsenhet, där Kristin för första gången ska äta lunch. Filmen som tävlat om Startsladden visas på onsdag, fredag och söndag under Göteborgs filmfestival.

Den dynamiska duon

Guldbaggen dominerades som bekant av regissören Gabriela Pichler, vars debutfilm Äta sova dö redan skrivit svensk filmhistoria för framgångarna under 2012. På Guldbaggegalan tackade hon sin "musa", filmprofessorn och producenten Kalle Boman, som också varit mentor under utbildningen på Filmhögskolan i Göteborg.

Vill ni vera mer om både Gabriela Pichler och Kalle Boman, finns två gyllene tillfällen under den pågående filmfestivalen i Göteborg.
Dels leder Maria Domellöf-Wik ett samtal med Pichler under Publicistklubben västs debatt på Stora teatern tisdag 29 januari 19.15, dels leder Emma Engström ett seminarie med Kalle Boman på Pustervik den 30 januari klockan 10.00.
Välkomna!

Kvinna med spermaörhängen

"Kvinnan i filmen bär spermaörhängen" Så står det i min anteckningsbok. Jag klottrade ner meningen när jag såg konstnären och fotografen Joanna Rytels intressanta Me Seal, Baby på galleri Box. Den skildrar en tjej besatt av att bli gravid med en infertil snubbe. Kvinnan funderar i essäfilmen över saker som provrörsbefruktning, mäns allt svagare spermier, knullturnéer, tvångstankar under graviditeten och gravida kvinnor som är otrogna. Och hon drar mer eller mindre politiskt korrekta slutsatser. När hon väl blir gravid tror hon att hon ska skada barnet genom att framkalla kramper. För att klara sig fram till förlossningen bestämmer hon sig för att låtsas vara en säl.

Vad inspirerade dig till den här filmen?
-Bilden av den gravida kvinnan provocerar mig. Allt hon ska vara: så moderlig och omtänksam. Jag tänkte att det vore sunt om man kunde förändra den.
Hurdå?
–Otrohet är en tematik jag jobbar mycket med nu, och den går inte direkt ihop med bilden av moderlighet.
Kvinnan i filmen säger att hon skulle uppskatta fler höggravida otrogna kvinnor. Håller du med?
–Som gravid känner du dig många gånger oattraktiv: förstoppad, fläskig och pruttig. Då är det väl sjysst att få vara lite het också.

Johanna Rytels nya film har världpremiär i kväll på Göteborgs filmfestival. Närmare bestämt på Hagabion.

Är filmbiografin en man?

Om vi säger biografisk film, vad ser du framför dig? Hösten 2012 var späckad av filmer och serier om stora män, en trend som fortsätter i år. Inför filmfestivalen i Göteborg, som invigs med en film om upptäcktsresanden Thor Heyerdahl, som drog till Polynesien på en flotte, ger Flickorna några tips på svenska kvinnor värda att filmas.

 

Flickorna får egen dag

20 april blir din dag Mai Zetterling. Då kommer vi som driver bloggen Flickorna, tillsammans med skådespelerskan Gunnel Lindblom, regissören Christina Olofson, producenten Kalle Boman med flera inbjudna gäster, att diskutera din radikalitet, minnas dig som människa och försöka ringa in kärnan i ditt konstnärskap. Vi dansar till musikgruppen Kollektivet ur teaterföreställningen Crime Scenes, fnittrar, leker och partajar till din ära. Vi försöker också reda ut om någon eller några av dagens filmskapare kan sägas verka i din anda. Flickornadagen är curerad av Maria Domellöf-Wik och sker i samarbete med Bio Roy, Cinemateket och Göteborgs stadsteater. Mer information kommer fortlöpande under våren.

Fem det var – och några till på GIFF

När vi Facebooklänkade senaste inlägget, det om grymma filmer att se i år, ställde vi frågan hur många av de 20 på listan som kommer att visas på Göteborgs filmfestival, som drar igång 25 januari. Tippade på sju. När programmet nu är släppt visar det sig att det är fem.

Bland annat Margarethe von Trottas nya film, som skildrar filosofen Hannah Arendt, (De andra är Faro, Paradis: Kärlek, Zero dark thirty och Jakten) 
Von Trotta får som första kvinna ta emot festivalens hederspris för en lång och betydelsefull karriär. Hon var en nyckelperson i den nya tyska filmen: politiska filmer som gjordes i Tyskland på 70-talet. Hon gjorde bland annat Christa Klages stora förtvivlan och, tillsammans med sin make Volker Schlöndorff, filmatiseringen av Heinrich Bölls roman Katharina Blums förlorade heder (som också visas på festivalen).
När jag intervjuade Margarethe von Trotta i Venedig 2003 sa hon om sina generationskamrater:
 – Vi levde i en tid då det fortfarande var tyst om kriget. Det var inte förrän -68 som rösterna började höras, anklagelser mot föräldragenerationen, frågor om varför det hade hänt, varför ingen hade gjort något, en hel del aggressioner bubblade upp.
– Det var som en explosion där en generation stod mot en annan. Vi filmare kände verkligen att det hände saker omkring oss och gjorde filmer för att vi var moraliska, idealistiska och ville förändra världen.

Dessutom några spännande festivalfilmer on the fly:
Thursday till sunday, chilenska regissören Dominga Sotomayor har prisats för denna debut.
Berlusconidokumentären S.B I knew him well.
First comes love, dokufilmare tar barnaalstrandet i sina egna händer, eftersom passande pappa aldrig dykt upp.
As if we were catching a cobra, en syrisk dokumentärfilmare tittar närmare på karikatyrteckning som fenomen, efter rabaldret om de danska karikatyrerna.
Something from nothing: the art of rap, där Ice-T reser från kust till kust för att besöka de viktigaste inom hiphoppen.
Grandma Lo-Fi: The basement tapes of Sigridur Nielsdottir. Ett porträtt av en egensinning musikalisk isländsk kultfigur.
Hella Joofs komedi Sover Dolly på ryggen.
Naturdokumentären Inte bara honung.
Future my love av Maja Borg, om samhället och framtiden
Marjane Satrapis Gang of the jotas

Så var väl ungefär halva programmet läst... vi återkommer med fler tips lagom till festivalen.

20 filmer du måste se 2013

Filmåret 2013 ser vi Naomi Watts som prinsessan Diana, Edda Magnason som Monica Zetterlund och tyska storstjärnan Barbara Sukowa som världsberömda filosofen Hannah Arendt. Regissören Kristina Buozyte från Litauen tänjer medicinska gränser i erotiska thrillern Vanishing waves. Flickorna ser fram emot ett år med komplexa, känslosamma och kusliga filmkvinnor. 

1. Sister. Känslosamt om en tolvårig pojke och hans syster som rastlöst försöker slå ihjäl tid på en skidort (Ursula Meier, Frankrike/Schweiz). 18 januari
2. Very good girls. Två oskiljaktiga väninnor bestämmer sig för att bli av med oskulden och blir kära i samma kille (Naomi Foner, USA). Världspremiär Sundance filmfestival 22 januari.
3. Hannah Arendt. Tysk films grand old lady lyfter fram ett sanslöst spännande kvinnoöde (Margarethe von Trotta, Tyskland mfl). 1 februari 
4. Zero dark thirty. Hur opartisk har hon lyckats vara? Katherine Bigelow går på jakt efter Osama bin Laden (Katherine Bigelow, USA). 1 februari 
5. The master. Philip Seymour Hoffman som karismatisk sektledare försöker frälsa alkoholiserad krigsveteran, spelad av Joaquin Phoenix (Paul Thomas Anderson, USA). 1 februari 
6. Paradis: Kärlek. 50-åriga Theresa lämnar Österrike och sin överviktiga dotter för sexturism i Kenya. Del ett i trilogi. (Ulrich Seidl, Österrike mfl). 8 februari
7. Vanishing waves. Visuellt hänförande sci-fi från Litauen där en kvinna i koma allt mer tar över en ung mans undermedvetna (Kristina Buozyte, Litauen mfl). 22 februari
8. Faro. Göran Stangertz i starkt far-dotterdrama tillika roadmovie med manus av Karin Arrhenius, som skrev Flickan (Fredrik Edfeldt & Karin Arrhenius, Sverige). 15 mars
9. Broken. Tonsäker debut med musik av Blur-sångaren Damon Albarn där 11-åriga flickan Skunk bevittnar en misshandel och dras in i en konflikt (Rufus Norris, Storbritannien). 22 mars
10. Jakten. Mads Mikkelsen som dagisfröken beskylls för ett sexuellt övergrepp (Thomas Vinterberg, Danmark). 12 april
11. Carrie. Nyinspelning av Stephen Kings debutroman, med Chlöe Grace Moretz som den mobbade flickan som hämnas blodigt (Kimberly Peirce, USA). 26 april
12. Stories we tell. Skådespelaren och numera regissören Polley gräver i sina  familjehemligheter i dokumentär om berättelser vi upprätthåller. (Sarah Polley, Kanada) 28 juni
13. Elysium. Efter den satiriska debuten District 9 återkommer Blomkamp med större budget och en berättelse om en framtid där mänskligheten är uppdelad i a- och b-lag (Neill Blomkamp, USA). 9 augusti
14. Monica Z. Efter många stora svenska män ska så äntligen en stor kvinna få en filmbiografi. Dessutom med musikaliska geniet Magnason i huvudrollen (Per Fly, Sverige). 13 september
15. Diana. Prinsessan Dianas sista två år skildras i denna film av regissören bakom bland annat Hitlerskildringen Undergången (Oliver Hirschbiegel, England m fl). 4 oktober
16. Vi är bäst. Moodysson är tillbaka där han började? Eller blir det en nystart? Peppen är oändlig (Lukas Moodysson, Sverige). 11 oktober
17. Twelve years a slave. Filmen bygger på en verklig historia om en man som kidnappades 1841 och hölls som slav i tolv år (Steve McQueen, USA). 1 november
18. The Hungergames: Catching fire. Dags för del två av Hungerspelen serien om Katniss, flickan pilbågen, som gör motstånd mot en diktator (Francis Lawrence, USA). 20 november
19. Hotell. Langseth följer upp sitt debutdrama Till det som är vackert med en berättelse om hur en personlig kris kan yttra sig i vår tid. (Lisa Langseth, Sverige) 2013
20. Under the rainbow. Drömprinsar finns de, frågar sig den stillsamma komedins mästare Jaoui i sin nya film. (Agnes Jaoui, Frankrike). 2013

Tre skäl att se Ruby Sparks

1. För alla som är intresserad av berättande är den ett måste. Det är inget mästerverk, men har flera intressanta dimensioner.  Det är en metafilm om historieberättande, en berättelse om förälskelse som övergår till vardag, om vådan av att idealisera en partner för mycket och om att försöka förändra den man älskar. Den gestaltar skrivandet som en våldshandling.
   Allt detta ryms i Ruby Sparks, som skildrar en ung författare som börjar skriva om en kärlekshistoria mellan sig och en kvinna. En vacker dag är hon i hans hus och de inleder en relation. Men vad händer när hon inte längre gör som han vill? 


2. Den är regisserad av paret som har gjort en av mina absoluta komedifavoriter: Little Miss Sunshine. Valerie Faris och Jonathan Dayton skriver inte sina manus själva, men förvaltar andras genom sin speciella stil som ligger mellan quirky amerikansk independent, svart humor och klassiskt dramaberättande. På 80-talet ledde de MTV-showen The Cutting edge, gick på 90-talet över till att regissera musikvideor åt bland annat Smashing pumpkins, REM, Ramones och Janet Jackson. I slutet av 90-talet drev de framgångsrikt reklamfilmbolag och debuterade alltså 2006 som långfilmsregissörer.
   (När jag för några år sedan recenserade medelklassångestdramat Revolutionary road i GP, och gav den en femma, fick jag ett mejl från en läsare som var ledsen över alla dramer som skildrade kärnfamiljen som ett fängelse. Mellan raderna förstod man att han kände sig träffad och ville få filmisk bekräftelse på att det enbart är en lycklig institution. "Finns det inga komedier om kärnfamiljer", undrade han. Jag tipsade om just Little miss sunshine. Kanske inte exakt vad han hade tänkt sig. Bara ytterligare en dysfunktionell kärnfamilj, om än i väldigt komiska kläder.)


3. Den är skriven av Zoe Kazan (barnbarn till Elia Kazan), som också är en av de två huvudrollsinnehavarna. Hon är i sin tur på riktigt ihop med huvudrollsinnehavare nummer två, Paul Dano. Zoe Kazan (@zoeinthecities på Twitter) har bland annat spelat i In the valley of Elah, Meek's cutoff (som Flickorna tipsade om här) och lustigt nog även Revolutionary road. Allt bra hänger ihop.

(Ruby Sparks gick aldrig på svenska biografer, men visades på Stockholms filmfestival i höstas och finns nu på vod, och snart på dvd)