Under politikerveckan i Almedalen skickade Svenska Filminstitutets vd Anna Serner ut ett kaxigt pressmeddelande med rubriken: Vi tar fram ett åtgärdspaket för en jämställd filmproduktion - vad gör ni?
En bra fråga att ställa till hela filmbranschen, faktiskt, ingen nämnd ingen glömd, för att åstadkomma något mer än bara beskäftiga önskemål och oändliga mängder snicksnack. Det vore fint om Filminstitutet också inhämtade konkreta svar: om fler i branschen gemensamt kunde börja verka för att åstadkomma en förändring av den i dag så skeva fördelningen av produktionsstöd - där manliga långfilmsregissörer nu liksom tidigare gynnas. Detta trots att Filminstitutet de senaste åren lagt stor fokus och mycket energi på att formulera jämställdhetsmål för den svenska filmen. I det kommande filmavtalet har målen till och med skärpts: ett "bör" har ändrats till ett "ska": Filmstöden ska alltså från och med 2013 fördelas jämnt mellan kvinnor och män. Frågan är bara hur?
Det upp till bevis för Anna Serner, som uppenbart engagerar sig i jämställdhetsfrågan, att visa att hon är en kraft att räkna med. Samtidigt är det svårt för henne att verka i ett vacuum - om resten av filmbranschen nu skulle råka befolkas av en majoritet bakåtsträvande mansgrisar.
När regissören Nora Ephron nyligen gick bort var det många som uppmärksammade den lista hon, strax efter det att hon diagnosticerades med cancer, publicerade i boken I remember nothing and other reflections (2010). En lista på saker hon skulle sakna, respektive inte sakna, när hon dog. På "inte sakna"-listan förekom förutom torr hud och räkningar bland annat "paneldiskussioner om kvinnor inom filmen".
Ephrons galghumor är träffsäker: tänk vad skönt det vore att slippa begrepp som "kvinnliga regissörer", en särskild utpekad, gärna lite problematisk, grupp filmare. Tänk om kvotering inte skulle kännas det minsta frestande, ens för att se om - och i så fall vad - den åtgärden gjorde för skillnad. Särskilt som så många filmare drivs mer av kreativitet, ambition och lust att berätta historier än av könstillhörighet. Det är inte heller alltid lätt att idka jämställdhet genom att plikttroget räkna huvuden: antal kvinnor respektive män i så kallade nyckelpositioner. En film som Flickan - i regi av Fredrik Edfeldt och med Hoyte van Hoytemans fantastiska foto, är till exempel minst lika präglad av Karin Arrhenius känsliga, detaljrika manus.
Samtidigt är det svårt att blunda för att det existerar ett strukturellt problem. Konservativa säljmekanismer och patriarkala strukturer dominerar fortfarande stora delar av den svenska filmens arena - även i produktions- och distributionsleden.
Filminstitutet radar upp fem åtgärder de tänker vidta för att göra svensk film mer jämställd:
En bra fråga att ställa till hela filmbranschen, faktiskt, ingen nämnd ingen glömd, för att åstadkomma något mer än bara beskäftiga önskemål och oändliga mängder snicksnack. Det vore fint om Filminstitutet också inhämtade konkreta svar: om fler i branschen gemensamt kunde börja verka för att åstadkomma en förändring av den i dag så skeva fördelningen av produktionsstöd - där manliga långfilmsregissörer nu liksom tidigare gynnas. Detta trots att Filminstitutet de senaste åren lagt stor fokus och mycket energi på att formulera jämställdhetsmål för den svenska filmen. I det kommande filmavtalet har målen till och med skärpts: ett "bör" har ändrats till ett "ska": Filmstöden ska alltså från och med 2013 fördelas jämnt mellan kvinnor och män. Frågan är bara hur?
Det upp till bevis för Anna Serner, som uppenbart engagerar sig i jämställdhetsfrågan, att visa att hon är en kraft att räkna med. Samtidigt är det svårt för henne att verka i ett vacuum - om resten av filmbranschen nu skulle råka befolkas av en majoritet bakåtsträvande mansgrisar.
När regissören Nora Ephron nyligen gick bort var det många som uppmärksammade den lista hon, strax efter det att hon diagnosticerades med cancer, publicerade i boken I remember nothing and other reflections (2010). En lista på saker hon skulle sakna, respektive inte sakna, när hon dog. På "inte sakna"-listan förekom förutom torr hud och räkningar bland annat "paneldiskussioner om kvinnor inom filmen".
Ephrons galghumor är träffsäker: tänk vad skönt det vore att slippa begrepp som "kvinnliga regissörer", en särskild utpekad, gärna lite problematisk, grupp filmare. Tänk om kvotering inte skulle kännas det minsta frestande, ens för att se om - och i så fall vad - den åtgärden gjorde för skillnad. Särskilt som så många filmare drivs mer av kreativitet, ambition och lust att berätta historier än av könstillhörighet. Det är inte heller alltid lätt att idka jämställdhet genom att plikttroget räkna huvuden: antal kvinnor respektive män i så kallade nyckelpositioner. En film som Flickan - i regi av Fredrik Edfeldt och med Hoyte van Hoytemans fantastiska foto, är till exempel minst lika präglad av Karin Arrhenius känsliga, detaljrika manus.
Samtidigt är det svårt att blunda för att det existerar ett strukturellt problem. Konservativa säljmekanismer och patriarkala strukturer dominerar fortfarande stora delar av den svenska filmens arena - även i produktions- och distributionsleden.
Filminstitutet radar upp fem åtgärder de tänker vidta för att göra svensk film mer jämställd:
- Ett mentorsprogram för debuterande kvinnliga regissörer, men också för redan etablerade.
- Ett forskningsprojekt om filmbranschens egna strukturer (låter välbehövligt och kan bli givande)
- En filmportal som lyfter fram nordiska kvinnliga filmare.
- Pedagogiska insatser för att stärka jämställdheten där unga filmintresserade rör sig (filmfestivaler, utbildningar, talangtävlingar etc)
- En fortsatt uppföljning av filmstödens utfall, men mer "intensifierad" (vad det nu innebär...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar