Identifiera dig eller dö

I ett inlägg på Weird Science går skribenten Caroline Hainer hårt åt vagabondromantiken i Walter Salles filmatisering av Jack Kerouacs roman På drift, som har svensk premiär den 20 juli. Hon har tröttnat på den ständiga reproduktionen av berättelser om "det manliga geniet som aldrig växer upp" och inte minst sättet som filmen frossar i klichéer om manlig vänskap, där kvinnorna ingår i kategorin snabba kickar.

Det är en kul text, kul och ledsam eftersom den visar hur det är att inte bli inbjuden i en berättelse enbart för att man har ett visst kön. Den visar också hur utestängande genikulter, som fascinationen inför beatsnubbarna, och könsstereotyper är.

En utestängande filmberättelse, som On the road verkar vara, ger tre identifikationsalternativ. Och detta gäller oavsett om jag som kvinna delar huvudpersonernas längtan efter dekadent frihet eller inte, vagabondklichén utgår från att jag inte kan det. Jag är kvinna, alltså stationär.

Antingen identifierar jag mig med de manliga huvudpersonerna Dean eller Sal, vilket gör att jag för en stund måste acceptera att kvinnor i stort saknar betydelse. Eller med någon av kvinnorna – som Kirsten Dunsts rollfigur, fruämnet Camille – vilket innebär samma trista slutsats. Eller så måste jag avfärda hela filmen som osann, med en gnagande känsla av att stå utanför och titta in. Som att vara tillbaka i högstadiet, när man insåg att alla som betydde något skulle på en fest som man inte ens hört talas om.

Eftersom publiken har betalat och vill ha belöning i form av tillfredsställelsen i att sjunka in i berättelsen, är viljan att identifiera sig med någon av karaktärerna stark. Är filmen dessutom gjord av en respekterad och kulturellt erkänd regissör, är man beredd att svälja det mesta. Så kan klichéer fortsätta odlas, och en film göras som verkar betydligt mer konventionell än den mer än halvsekel gamla förlagan.

Det vore inget problem om den typen av film dök upp då och då – lika sällan som filmer som är utestängande gentemot män (Sex and the city, eller vad vet jag). Men när det manliga bekräftandet ständigt återkommer (precis som Hainer påpekar spelar de senaste årens nörd- och bromancekomedier på just detta, hur jobbiga och trista fruarna är alternativt hur liten betydelse tjejer har i männens liv bortom det sexuella) blir man en sur konsument och en ledsnare människa. Och så börjar man gnälla om att det i verkligheten sägs vara kvinnor som till 70 procent tar initiativ till skilsmässor, så egentligen borde filmerna handla om kvinnornas frihetslängtan?

För några år sedan var Flickorna på filmfestivalen i Cannes och såg Woody Allens Vicky Christina Barcelona. På väg ut från biografen mötte vi två manliga filmkritiker som älskade filmen, och pratade lyriskt om hur den var en drift med konstnärsmyten. Kamerans sätt att äta upp Scarlett Johansson och Penélope Cruz, när deras rollfigurer möts i en het kyss i ett mörkrum, skulle alltså vara en avancerad ironi, en blinkning till tittarna: "Jag Woody Allen, manlig konstnär, driver här med sättet som jag och många med mig har porträtterat oss själva och varandra genom åren. Dessutom driver jag med den manliga blicken genom att placera dessa två kvinnor i en sexigt filtrerad scen".

Mja. Woody Allen har gjort många fina filmer, men feministiskt färgad självironi är inte en av hans starkaste sidor. Det vi såg var något privat, som pågick mellan Allen (möjligen hans tänkta manliga åskådare) och brudarna på duken. Vi var inte inbjudna.
Men så kom det en öppning, när Penélope Cruz hetlevrade konstnär konstaterar att det är hon som är det konstnärliga geniet. Vi var inne igen. Åtminstone i hallen, med skorna på.

För en helt annan ingång i beatgenerationen, se de svenska filmarna Maria Ramströms och Malin Korkeasalos dokumentär Love always, Carolyn (2012).