När Tim Curry som Dr. Frank-N-Furter står där arrogant i hissdörren med huvudet bakåtlutat och beskådar det unga, naiva paret, trutar med sina mörkröda läppar och säger: ”I see you tremble with
antici…..pation” Då smälter jag i vanlig ordning, och tänker att jag nog ändå
måste se The Rocky Horror Picture Show (1975)…bara en gång till! Så
tramsig, underbar, så galet kul. Min tröst. I alla lägen.
Jag behöver inte delta i aktiviteter. Inte kasta ris på brudparet, inte slå i kastrullock. Jag är ändå en av gästerna i slottet, nu och för alltid.
Ombedd att skriva något på temat "guilty pleasure", småföraktade filmer man själv älskar och inte kan sluta frossa i, tänker jag först på Dirty dancing med sin yrvakna, oförlösta sexualitet. Frances, mer känd som Baby, utvecklas där så tydligt från våp till vinnare, utmanar och vågar bryta mönster. Ni vet: Nobody puts baby in the corner. En riktig feelgood-film.
Sedan dyker Janet (Susan Sarandon) i The Rocky Horror Picture Show istället upp för min inre syn, inledningsvis minst lika försagd som familjeflickan Frances i Dirty dancing. När Janet och maken Brad får punktering i en ödslig trakt tvingas de söka hjälp i Dr. Frank-N-Furters skräckinjagande slott. De tvekar på tröskeln men dras snart in i ett vällustigt experiment.
När jag var arton var The rocky Horror Picture Show min ljuva hämnd i en tillvaro då jag verkligen hade behövt en "satanisk mekaniker". Då kunde jag alltid låtsas vara den magnetiske Dr. Frank-N-Furter med full kontroll. Han som bara ler förföriskt och tar för sig, frossar i sex.
Naiva Janet blir visserligen avlurad sin oskuld, men deppar inte någon längre tid över det. Istället lär hon sig njuta fullt ut av sin sexualitet.
Den kaxiga musikalen där naivitet möter total dekadens, som ger fingret åt alla normer, blev ett skönt sätt att få skratta. Plötsligt fick jag fick ett helt slott fullt av udda figurer att känna med.
Musikalen blev en slags bisarr kultfilm, inte bara för mig. Jag såg om den tillsammans med vänner, på bio, på filmstudios, i hårda bänkar i en trång sal på universitetet. Publiken uppmanades att sjunga med, repliker skulle skrikas, en del klädde till och med ut sig till Janet, Brad, Magenta, Columbia, Doktor Frank-N-Furter eller någon av de andra Transylvanierna.
Parodi, satir, drift och B-film i ett. Jag älskar The Rocky Horror Picture Show på alla tänkbara vis, och vet fortfarande ingen jämförbar musikal: charmig, oförutsägbar, full av kitschig musik och galna upptåg. Nu grubblar jag bara över varför den så ofta kategoriseras som både "komedi" och "skräck". Vari består egentligen det hemska?
Som Dr. Frank-N-Furter säger:
"Well babies don’t you panic
By the light of the night
It will all seem all right
I will get you a satanic mechanic!"
Jadu, hur den här filmen kan genreklassas som skräck övergår mitt förstånd. Den är galen och färgsprakande och kreativ och tok-udda men läskig, nej inte nånstans.
SvaraRaderaKul val av film tycker jag. Den går inte att värja sig emot hur mycket man (jag) än vill ;)
Tro det eller ej, men jag tror faktiskt jag har lyckats undgå att se den här! Eller om jag också såg den när vi var 18 så måste jag ha varit drogad eller något, för det är sannerligen ett svart hål. Men det är väl aldrig försent, gissar jag. Någon gång ska jag täppa till även denna lucka i min cineastiska bildning (som till största delen består av just hål).
SvaraRaderaJessica: Jag tycker att din cineastiska bildning verkar högklassig (att döma av din blogg) :-) I ren toppform! Men jag ser gärna The Rocky Horror Picture Show med dig - när helst tillfälle bjuds! Gillade förresten din fina text om Mamma Mia, och håller helt med. Att skämmas över film man gillar vore väl märkligt? Jag kanske missförstod temat (Gulp) Jag trodde att det var filmer ANDRA människor skämdes för men som man själv gillade...
RaderaVi får se till att det händer. I alla fall träffas. Vete sjutton om vi ska slösa bort den dyrbara tiden på filmtittande. :)
RaderaTemat har faktiskt varit föremål för viss diskussion. Det är uppenbart att vi lägger lite olika saker i "guilty pleasure". Som jag ser det är det något man koketterar med lite. Man gillar en film som man antar är lite skämmig att gilla eftersom den fått dålig kritik/anses kass etc. Men släng in etiketten "guilty pleasure" och vips så har du inte gjort bort dig. Du visar att du vet vad som är god och vad som är dålig smak. Men genom att medge att du gillar något som normalt anses dåligt, så gör du dig också lite intressant. Du höjer dig över mängden liksom.
Men som sagt, det tycks finns lite andra uttolkningar.
Åh nej, men om det är som du antyder så blir det ju verkligt skämmigt...om det uppfattas som skryt, att man är mallig, vill kokettera med att vara Speciell och njuta av att höja sig över mängden...
RaderaJag avskyr von oben-attityd, det är inte min avsikt..Däremot är det ju kul att smaken varierar, att en persons sopor kan vara någon annans skatt...
Min slutsats är mer som din: Guilty pleasure = peasure minus guilt...
Har faktiskt aldrig sett denna kultfilm, men det ska man ju snabbt kunna ändra på! :)
SvaraRaderaHar bara sett delar av den tror jag (?) men den verkar ju rätt skön...
Bra skrivet om en film som jag själv tyvärr inte riktigt fastnat för. En bärande tema i guilty pleasure verkar vara kvinnligt uppvaknande? ;)
SvaraRaderaHelt underbar film! Och tänk att den nästan 40 år efter sin premiär fortfarande visas på biograferna i USA!! Makalöst :)
SvaraRadera