Gabriela Pichlers långfilmsdebut Äta sova dö, som har svensk premiär 5 oktober, har valts ut att visas under Kritikerveckan på filmfestivalen i Venedig, som invigs den 29 augusti. Festivalen har de senaste åren visat mycket svensk kvalitetsfilm, och verkar gilla svenskarna mer än konkurrenten Cannes.
Extra roligt att en av Sveriges mest löftesrika unga regissörer, utbildad på Filmhögskolan i Göteborg, får visa sin första långfilm där.
Hennes examensfilm Skrapsår skildrade en grupp ungdomar i marginalen som hänger kring ett fabriksområde, en fristad med egna regler, långt från vuxenvärlden. Filmen fick 2010 en välförtjänt Guldbagge.
Äta sova dö verkar ha samma socialt medvetna underifrånperspektiv. Den skildrar en ung tjej som blir av med fabriksjobbet, men som inte ger upp. Livet ska vara mer än att äta, sova och sedan dö.
Inviger festivalen i Venedig gör Mira Nairs drama om terrordådet i New York 2001, The Reluctant Fundamentalist. Det är hennes femte film att visas på festivalen.
Festivalchefen Alberto Barbera om filmen:"Mira Nair has made an exemplary film adaptation of a novel that deals with the topical issue of fundamentalisms of any kind or nature. With great sensitivity, subtlety and remarkable sense of cinematic narrative, the director is never reluctant to take a difficult stand."
Under politikerveckan i Almedalen skickade Svenska Filminstitutets vd Anna Serner ut ett kaxigt pressmeddelande med rubriken: Vi tar fram ett åtgärdspaket för en jämställd filmproduktion - vad gör ni?
En bra fråga att ställa till hela filmbranschen, faktiskt, ingen nämnd ingen glömd, för att åstadkomma något mer än bara beskäftiga önskemål och oändliga mängder snicksnack. Det vore fint om Filminstitutet också inhämtade konkreta svar: om fler i branschen gemensamt kunde börja verka för att åstadkomma en förändring av den i dag så skeva fördelningen av produktionsstöd - där manliga långfilmsregissörer nu liksom tidigare gynnas. Detta trots att Filminstitutet de senaste åren lagt stor fokus och mycket energi på att formulera jämställdhetsmål för den svenska filmen. I det kommande filmavtalet har målen till och med skärpts: ett "bör" har ändrats till ett "ska": Filmstöden ska alltså från och med 2013 fördelas jämnt mellan kvinnor och män. Frågan är bara hur?
Det upp till bevis för Anna Serner, som uppenbart engagerar sig i jämställdhetsfrågan, att visa att hon är en kraft att räkna med. Samtidigt är det svårt för henne att verka i ett vacuum - om resten av filmbranschen nu skulle råka befolkas av en majoritet bakåtsträvande mansgrisar.
När regissören Nora Ephron nyligen gick bort var det många som uppmärksammade den lista hon, strax efter det att hon diagnosticerades med cancer, publicerade i boken I remember nothing and other reflections (2010). En lista på saker hon skulle sakna, respektive inte sakna, när hon dog. På "inte sakna"-listan förekom förutom torr hud och räkningar bland annat "paneldiskussioner om kvinnor inom filmen".
Ephrons galghumor är träffsäker: tänk vad skönt det vore att slippa begrepp som "kvinnliga regissörer", en särskild utpekad, gärna lite problematisk, grupp filmare. Tänk om kvotering inte skulle kännas det minsta frestande, ens för att se om - och i så fall vad - den åtgärden gjorde för skillnad. Särskilt som så många filmare drivs mer av kreativitet, ambition och lust att berätta historier än av könstillhörighet. Det är inte heller alltid lätt att idka jämställdhet genom att plikttroget räkna huvuden: antal kvinnor respektive män i så kallade nyckelpositioner. En film som Flickan - i regi av Fredrik Edfeldt och med Hoyte van Hoytemans fantastiska foto, är till exempel minst lika präglad av Karin Arrhenius känsliga, detaljrika manus.
Samtidigt är det svårt att blunda för att det existerar ett strukturellt problem. Konservativa säljmekanismer och patriarkala strukturer dominerar fortfarande stora delar av den svenska filmens arena - även i produktions- och distributionsleden.
Filminstitutet radar upp fem åtgärder de tänker vidta för att göra svensk film mer jämställd:
Ett mentorsprogram för debuterande kvinnliga regissörer, men också för redan etablerade.
Ett forskningsprojekt om filmbranschens egna strukturer (låter välbehövligt och kan bli givande)
En filmportal som lyfter fram nordiska kvinnliga filmare.
Pedagogiska insatser för att stärka jämställdheten där unga filmintresserade rör sig (filmfestivaler, utbildningar, talangtävlingar etc)
En fortsatt uppföljning av filmstödens utfall, men mer "intensifierad" (vad det nu innebär...)
I grund och botten handlar det om vilka historier vi vill, vågar och ges ekonomisk möjlighet att berätta på vita duken. Låt oss hoppas att de nya åtgärderna för jämställdhet blir mer än bara "läpparnas bekännelse". Att vi exempelvis får se fler behagliga som obehagliga förlossningsscener och fler filmer av begåvade, modiga personer som Sara Stridsberg och Anna Odell. Låt alla slags erfarenheter synliggöras i framtiden, inte bara pojkarnas, pappornas, sönernas, brödernas, grabbgängets.
I ett inlägg på Weird Science går skribenten Caroline Hainer hårt åt vagabondromantiken i Walter Salles filmatisering av Jack Kerouacs roman På drift, som har svensk premiär den 20 juli. Hon har tröttnat på den ständiga reproduktionen av berättelser om "det manliga geniet som aldrig växer upp" och inte minst sättet som filmen frossar i klichéer om manlig vänskap, där kvinnorna ingår i kategorin snabba kickar.
Det är en kul text, kul och ledsam eftersom den visar hur det är att inte bli inbjuden i en berättelse enbart för att man har ett visst kön. Den visar också hur utestängande genikulter, som fascinationen inför beatsnubbarna, och könsstereotyper är.
En utestängande filmberättelse, som On the road verkar vara, ger tre identifikationsalternativ. Och detta gäller oavsett om jag som kvinna delar huvudpersonernas längtan efter dekadent frihet eller inte, vagabondklichén utgår från att jag inte kan det. Jag är kvinna, alltså stationär.
Antingen identifierar jag mig med de manliga huvudpersonerna Dean eller Sal, vilket gör att jag för en stund måste acceptera att kvinnor i stort saknar betydelse. Eller med någon av kvinnorna – som Kirsten Dunsts rollfigur, fruämnet Camille – vilket innebär samma trista slutsats. Eller så måste jag avfärda hela filmen som osann, med en gnagande känsla av att stå utanför och titta in. Som att vara tillbaka i högstadiet, när man insåg att alla som betydde något skulle på en fest som man inte ens hört talas om.
Eftersom publiken har betalat och vill ha belöning i form av tillfredsställelsen i att sjunka in i berättelsen, är viljan att identifiera sig med någon av karaktärerna stark. Är filmen dessutom gjord av en respekterad och kulturellt erkänd regissör, är man beredd att svälja det mesta. Så kan klichéer fortsätta odlas, och en film göras som verkar betydligt mer konventionell än den mer än halvsekel gamla förlagan.
Det vore inget problem om den typen av film dök upp då och då – lika sällan som filmer som är utestängande gentemot män (Sex and the city, eller vad vet jag). Men när det manliga bekräftandet ständigt återkommer (precis som Hainer påpekar spelar de senaste årens nörd- och bromancekomedier på just detta, hur jobbiga och trista fruarna är alternativt hur liten betydelse tjejer har i männens liv bortom det sexuella) blir man en sur konsument och en ledsnare människa. Och så börjar man gnälla om att det i verkligheten sägs vara kvinnor som till 70 procent tar initiativ till skilsmässor, så egentligen borde filmerna handla om kvinnornas frihetslängtan?
För några år sedan var Flickorna på filmfestivalen i Cannes och såg Woody Allens Vicky Christina Barcelona. På väg ut från biografen mötte vi två manliga filmkritiker som älskade filmen, och pratade lyriskt om hur den var en drift med konstnärsmyten. Kamerans sätt att äta upp Scarlett Johansson och Penélope Cruz, när deras rollfigurer möts i en het kyss i ett mörkrum, skulle alltså vara en avancerad ironi, en blinkning till tittarna: "Jag Woody Allen, manlig konstnär, driver här med sättet som jag och många med mig har porträtterat oss själva och varandra genom åren. Dessutom driver jag med den manliga blicken genom att placera dessa två kvinnor i en sexigt filtrerad scen".
Mja. Woody Allen har gjort många fina filmer, men feministiskt färgad självironi är inte en av hans starkaste sidor. Det vi såg var något privat, som pågick mellan Allen (möjligen hans tänkta manliga åskådare) och brudarna på duken. Vi var inte inbjudna.
Men så kom det en öppning, när Penélope Cruz hetlevrade konstnär konstaterar att det är hon som är det konstnärliga geniet. Vi var inne igen. Åtminstone i hallen, med skorna på.
För en helt annan ingång i beatgenerationen, se de svenska filmarna Maria Ramströms och Malin Korkeasalos dokumentär Love always, Carolyn (2012).
När Mariken Halle drar igång ett filmprojekt börjar hon med att skriva en lista. På produktionsbolaget Vapen och dramatiks (hon driver det med Clara Bodén och Ronja Svenning Berge) hemsida skriver hon att listan bland annat innehåller folk hon vill jobba med, frågor hon inte vet svaret på, saker hon skäms för och omöjliga saker som snart blir möjliga.
I mellanrummet mellan verklighet och fiktion har hennes märkliga och roliga filmer vuxit fram, som examensfilmen Kanske i morgon. Den är oförutsägbar, charmig, störig, smart och spretig, och som publik slits man mellan fascination och utmattning. Hon har även belönats för sin kortfilm No sex, just understand.
Mariken Halle, född 1982 och utbildad på Filmhögskolan i Göteborg, har just gjort sin första långfilm, Verden venter, som handlar om tre nyutbildade svenska skådespelare som jobbar som servitriser en sommar i Oslo. Filmmusiken är gjord av den fantastiska norska kompositören och sångerskan Susanne Sundfør, som fått alldeles för lite uppmärksamhet i Sverige. Skådespelarna är bland annat trion från humorgruppen Gruppen: Bianca Kronlöf, Elin Söderquist och Nina Haber. Premiär blir det till hösten.
När Tim Curry som Dr. Frank-N-Furter står där arrogant i hissdörren med huvudet bakåtlutat och beskådar det unga, naiva paret, trutar med sina mörkröda läppar och säger: ”I see you tremble with
antici…..pation” Då smälter jag i vanlig ordning, och tänker att jag nog ändå
måste se The Rocky Horror Picture Show (1975)…bara en gång till! Så
tramsig, underbar, så galet kul. Min tröst. I alla lägen.
Jag behöver inte delta i aktiviteter. Inte kasta ris på brudparet, inte slå i kastrullock. Jag är ändå en av gästerna i slottet, nu och för alltid.
Ombedd att skriva något på temat "guilty pleasure", småföraktade filmer man själv älskar och inte kan sluta frossa i, tänker jag först på Dirty dancing med sin yrvakna, oförlösta sexualitet. Frances, mer känd som Baby, utvecklas där så tydligt från våp till vinnare, utmanar och vågar bryta mönster. Ni vet: Nobody puts baby in the corner. En riktig feelgood-film.
Sedan dyker Janet (Susan Sarandon) i The Rocky Horror Picture Show istället upp för min inre syn, inledningsvis minst lika försagd som familjeflickan Frances i Dirty dancing. När Janet och maken Brad får punktering i en ödslig trakt tvingas de söka hjälp i Dr. Frank-N-Furters skräckinjagande slott. De tvekar på tröskeln men dras snart in i ett vällustigt experiment.
När jag var arton var The rocky Horror Picture Show min ljuva hämnd i en tillvaro då jag verkligen hade behövt en "satanisk mekaniker". Då kunde jag alltid låtsas vara den magnetiske Dr. Frank-N-Furter med full kontroll. Han som bara ler förföriskt och tar för sig, frossar i sex.
Naiva Janet blir visserligen avlurad sin oskuld, men deppar inte någon längre tid över det. Istället lär hon sig njuta fullt ut av sin sexualitet.
Den kaxiga musikalen där naivitet möter total dekadens, som ger fingret åt alla normer, blev ett skönt sätt att få skratta. Plötsligt fick jag fick ett helt slott fullt av udda figurer att känna med.
Musikalen blev en slags bisarr kultfilm, inte bara för mig. Jag såg om den tillsammans med vänner, på bio, på filmstudios, i hårda bänkar i en trång sal på universitetet. Publiken uppmanades att sjunga med, repliker skulle skrikas, en del klädde till och med ut sig till Janet, Brad, Magenta, Columbia, Doktor Frank-N-Furter eller någon av de andra Transylvanierna.
Parodi, satir, drift och B-film i ett. Jag älskar The Rocky Horror Picture Show på alla tänkbara vis, och vet fortfarande ingen jämförbar musikal: charmig, oförutsägbar, full av kitschig musik och galna upptåg. Nu grubblar jag bara över varför den så ofta kategoriseras som både "komedi" och "skräck". Vari består egentligen det hemska?
Den här boken damp ner i brevlådan i veckan, den amerikanska filmkritikern Molly Haskells klassiska bok från 1974, i uppdaterad form 1987.
Kapitlet The Big lie inleds så här, i en snabböversättning:
"Den stora lögn som påtvingats det västerländska samhället är tanken om kvinnors underlägsenhet, en lögn så djupt impregnerad i vårt sociala beteende att enbart ett erkännande av den innebär en risk att repa upp civilisationens väv."
Och
"I filmbranschen har vi haft en industri som ägnat mycket kraft åt att underbygga lögnen."
Enligt henne är filmmediet fortfarande, eller var åtminstone på 80-talet, rotat i 1800-talets romantiska litteratur, vilket gör att den till viss del reproducerar dess värderingar kring hur hur relationen mellan man och kvinna skildras.
Just nu läser jag om hur Haskells barndoms kvinnliga stjärnors storslagna personligheter, som Bette Davis, Katherine Hepburn och Margaret Sullavan, stod i skarp kontrast till deras ofta underlägsna rollfigurer.
Jag gillar samtidigt att Haskell är tydlig med att yttrandefriheten går före allt annat. Hon ser till exempel hellre regissören Brian de Palma hänge sig åt vad hon kallar misogyna fantasier än att ha feministpoliser på plats under filminspelningar för att kontrollera att allt blir korrekt.
Den här underbara bilden flög runt i samband med premiären av The Avengers, men sommarens superhjältefilmer gör att vi dammar av den. Anne Hathaway sägs få några feta rumpstunder på duken i Nolans sista Batmanfilm.
Bilden, av tecknaren Kevin Bolk, är en parodi på filmaffischen där Scarlett Johanssons rollfigur fick visa stjärthalvorna, medan de andra visade framsidan. Den får mig konstigt nog att tänka på limericken (jag gillar verkligen inte limerickar) som drogs när jag var liten.
It goes something like this:
Det bodde en superhjälte i Gränna
som sin stjärtmuskel så kunde spänna
att han i detta hål
kunde strypa en ål
och till och med vässa en penna.
Fort, fortare gnuggar hon tandborsten tills det riktigt känns hur ont det gör, tills löddret bubblar okontrollerat. Sedan kommer den. Urladdningen. Spott stänker över badrumsspegeln medan Birgitte kvider av otillräcklighet. Hon som i sin offentliga roll i så många situationer är så samlad, principfast och stark. Nu tvingas hon inse hur hon, utan att alls vilja det, ändå försummat sitt älskade barn. En scen att minnas. Jag ryser.
Borgen är ett mor-dotter-drama av hög kaliber, men också så mycket mer. Jag älskar faktumet att Birgitte, statsminister och frånskild tvåbarnsmamma, ex-mannen Philip, dottern Laura, journalisterna Katrine och Hanne, strulige spinndoktorn Kasper med flera tillåts vara så komplicerade, stark-bräckliga, precis som i verkliga livet. Seriens huvudpersoner bjuder på en provkarta av fina och mindre charmiga egenskaper vi alla känner igen hos oss själva och människor i vår närhet.
Det är lika bra att erkänna det. Jag är besatt, kan knappt bärga mig till nästa avsnitt. Inte sedan In treatment har beroendet till en tv-serie varit så här akut, tror jag...Mad men hade sin magnetiska dragningskraft, visst. Och Todd Haynes makalöst grymma melodram Mildred Pierce, med Kate Winslet i en av sina bästa roller någonsin. Ändå sticker Borgen ut, har den där lilla extra: en lockande kombination av vardagsliv och relationstrassel, trovärdigt skildrat och finurligt varvat med intriger i maktens korridorer. Det genomarbetade manuset håller hela vägen: fyllt av dramatik, oväntade vändpunkter, rörande vänskap och smärtsamma uppbrott. Dialogen blixtrar till med jämna mellanrum, men vad viktigare är: går aldrig på tomgång. Birgitte Nyborg Christensens väg från tveksam statsministerkandidat till sylvass politiker och fullblodskarriärist är konstant fängslande. Sidse Babette Knudsen imponerar i så gott som varje scen, gestaltar Birgittes ambivalens med sådan nerv att det genomgående känns helt äkta.
Borgens manusförfattare Adam Price skrev i slutet av 1990-talet den underskattade tv-serien Taxa, där ett antal chaufförer på en taxistation våndades över sina struliga relationer och livsbeslut. Tillsammans med bland andra Søren Sveistrup (hjärnan bakom Brottet) var Price därefter med och skapade hyllade serien Nikolaj og Julie. Sedan skrev han trettio avsnitt av kriminalserien Anna Phil. Danmark satsar stort på sina manusförfattare, som får utrymme och tillåts utvecklas. Det ger uppenbart resultat. Såväl Borgen som deckarhistorier som Örnen, Mordkommissionen (båda skapade av Mai Brostrøm) med flera serier skapar en lyckad mix av vardagsliv och brott/politik/samhälle. Dessutom porträtteras idel starka kvinnor. Brottets hjälte heter till exempel Sarah Lund och spelas av Sofie Gråbøl.
Till sist. Vi som inte kan få nog av Borgen, inte heller av Birgitte Hjort Sørensen som journalisten Katrine, kan med spänning se fram emot hösten. Då återkommer hon som Marie Krøyer i Bille Augusts känslospäckade relationsdrama om den danska konstnärinnan: Balladen om Marie Krøyer. Det låter som en film värd att vänta på.
