Nora Ephron kan aldrig dö

Nora Ephron har gått bort och Flickorna sörjer en kvicktänkt, passionerad stilist, feminist, journalist och författare. Hon var en fena på att skriva dialog. Att hon dessutom älskade mat – och pepprade sina manus med matreferenser -  var ingen hemlighet, ett kärleksfullt matfrosseri som kulminerade i Julie & Julia om kvinnor, kök, prestationsångest och hat-kärlek till kokböckernas drottning Julia Child (spelad av Meryl Streep).

Som tolvåring cyklade jag omkring i Umeå och delade ut Atomkraft nej tack-märken, gula runda knappar med en röd sol. Efter Harrisburgolyckan 1979 växte opinionen mot kärnkraft sig stark i Sverige, och året därpå var det folkomröstning. Det behöver väl knappast understrykas vilken oerhört stark upplevelse det blev att med besvikelsen över linje 2:s seger ännu ruvande i blodomloppet se kärnkraftsdramat Silkwood, med manus av Nora Ephron.

I filmen övertygar Meryl Streep som Karen Silkwood, som får strålningsskador av arbetet med att tillverka bränslestavar till kärnkraftverk. Dramat gjorde lika starkt intryck på mig som senare Erin Brockovich (i regi av Steven Soderbergh). Båda filmerna har verklighetsbakgrund och en stark, kompromisslös kvinna i huvudrollen.

Silkwood låg i tiden, i en vardag då det snackades becquerel och uppmättes radioaktiva ämnen i svamp, vilt och bär. Bara ett av många exempel på hur Nora Ephron skickligt gestaltade och tolkade sin samtid.

Redan innan filmkarriären tog ordentlig fart, levererade hon lysande feministiska analyser i böcker som Crazy salad (1975). Få hade som hon förmågan att kombinera glasklar politisk analys med lättsamt tonfall, och en stor dos humor. Sitt författarskap odlade hon parallellt med filmkarriären, och 2007 kom exempelvis den osedvanligt roliga essäsamlingen Jag gillar inte min hals (och andra tankar om att vara kvinna).

Kanske arbetet som flyhänt författare av romantiska komedier med kvicksilversnabba oneliners gjorde det svårare för henne att tas på allvar som politisk skribent? Samtidigt fick vi moderna filmklassiker som När Harry träffade Sally (1989)  och Sömnlös i Seattle (1993). Nora Ephron var sympatiskt nog aldrig för fin för att skämta om sig själv. I lust och nöd (1986), komedin efter Ephrons bästsäljare, kretsar kring hennes skilsmässa från Watergate-avslöjaren Carl Bernstein. Regidebuten Här är mitt liv (1992) skrev hon tillsammans med Delia, en av sina tre systrar. I komedin kämpar en ensamstående mamma för att lyckas som stå-uppare. Att systertemat ligger Ephron nära hjärtat är uppenbart. I komedin Hanging up tvingas till exempel tre systrar (Diane Keaton, Meg Ryan och Lisa Kudrow) ta hand om sin döende far, som ingen av dem egentligen står särskilt nära.

Ok, visst finns det invändningar. Nora Ephron älskade komedi av den gamla skolan. Ibland slog det över i lite stereotypt gammeldags. Du har mail är ingen personlig favorit och jag har fortfarande inte kommit över hur Meg Ryans mysiga lilla barnbokhandel försvann i den romantiska virvelvinden till förmån för Tom Hanks buffliga mega-bokkedja.

Genom hela karriären vinnlade sig Nora Ephron ändå om att skapa starka filmkvinnor. Med ett leende i mungipan iakttog hon sedan detta virrvarr av relationer vi kallar liv – ur deras synvinkel.

Alla möss är inte män, Pixar!

Hur många kvinnliga rollfigurer, med en personlighet och en tydlig agenda, minns vi från Pixars filmer?
Eva, från Wall-E.
Doris, från Hitta Nemo.
Elastaflickan, från Superhjältarna.
Om man är generös kanske också enerverande Jessie från Toy story 2.

Jämför det med Wall-E, Carl och Oskar från Upp, Buzz Lightyear och Woody och en lång rad manliga leksaker från Toy story, Sully och Mike från Monsters Inc, Blixten McQueen från Bilar, Flip från Ett småkryps liv, Mr Incredible från Superhjältarna, Nemo och en hel bunt med manliga fiskar i hitta Nemo, Remy och Linguini från Råttatouille.

I en malaysisk studie över kvinnlig representation i några animerade amerikanska långfilmer publicerad i Global journal of human social science i år, får vi det svart på vitt.

• I Bilar finns det 27 talande karaktärer. 8 av dem är kvinnliga. 
• I Wall-E finns det sju, varav två är kvinnliga. 
• I Råttatouille är en av 15 talande karaktärer kvinna. 

Så trots allt snack om att Pixar förnyat den animerade filmen, gjort den roligare och mer angelägen, är deras filmer till största delen fortfarande gjord för och om pojkar. Eftersom flickor har tvingats lära sig att identifiera sig med manliga karaktärer, och deras föräldrar accepterar att deras kön så sällan finns representerat i barnfilm, tycker filmskaparna sig inte behöva ändra på sitt lata manusarbete.

Därför är det på tiden att Pixar nu lyckats klämma ur sig Modig, ett actionäventyr med en flicka som hjälte – den skotska prinsessan Merida. Dessutom har mamman en viktig roll – först som representant för konventionen (Hon vill gifta bort Merida) och sedan som hennes allierade när onda krafter hotar kungariket. Möjligen kunde man önska sina och andras flickebarn en film där den kvinnliga huvudpersonen inte nödvändigtvis måste vara prinsessa (och hamna i händerna på en häxa), men något verkar i alla fall ha hänt i Pixars styrelserum.

Värt att nämna är att filmen delvis är gjord, skriven och regisserad, av Brenda Chapman, den första kvinnliga regissör i Hollywood att regissera en studioproducerad animerad långfilm – Prinsen av Egypten (1998).

Biopremiär 31 augusti.

Tre skäl att se Laurel Canyon

1. Alla som sett henne som höggravid polis i bröderna Coens skruvade kriminaldrama Fargo vet vad jag talar om. Skådespelerskan Frances McDormand är mästerlig i nästan allt hon gör. Här är hon i högform, som sexuellt utlevande skivproducent.
2. När jag var på filmfestivalen i Cannes 1998 visste jag inte ens vem Lisa Cholodenko var - nån tjej med ett efternamn som stack ut, typ. Sedan såg jag dramat High art, och bara gapade. En stor filmupplevelse, helt jämförbar med Fassbinders bästa. Senare har regissören Cholodenko vunnit den bredare publikens hjärta med relationskomedin The kids are all right. (2010).
3. Visserligen är Laurel Canyon från 2002. Ändå är det, så här tio år senare, få filmberättelser – särskilt i Sverige – som befolkas med så komplexa, okonventionella, huvudpersoner. Ett särskilt tack för att slutet inte berättar precis hur allt ska gå! Filmen kan beställas via nätet, kostar just nu facila 49 kronor.

Snygg, snyggare, snyggast

Om du nu är ond styvmor och boss, äger hela kungariket, styr jägarna och krigarna, har tagit makten och hela härligheten - kan du då inte tillåta dig att se ut precis hur du vill?

Varför måste skönhetstävlingen ständigt pågå? Plåga oss och ge oss nya komplex? Såväl på bio som i verkligheten verkar det fortfarande vara av helt avgörande betydelse för en tjej att vara snygg. Helst snyggare än den snyggaste (Snövit). Varför måste den gamla Spegeln, spegeln på väggen där få avgöra vad som är vackert? Blicken utifrån som gör dig till ett objekt som duger - eller inte duger.

När en klassiker som Snövit nu omtolkas, och stor vikt läggs vid läckra specialeffekter, borde extra krut också ha lagts på att modernisera styvmoderns relation till sin spegelbild. Istället spär Snow white and the huntsman (som hade biopremiär 8 juni) på den redan utbredda skönhetsfixeringen. En kommersiellt driven norm som får så många att känna sig fula helt i onödan.

I Oscar Wildes romanklassiker Dorian Grays porträtt, har skönheten ett pris - du betalar med din själ. I dag har moralen blivit närmast den omvända: Du är värd ett lyft här, lite botox där, en bröstförstoring eller lite plastikkirurgi under ögonen - för att bli snyggare och mer "rätt".

Problemet med en snabb skönhetsfix är att du snart upptäcker en ny "defekt". Ett helt samhälle profiterar girigt på det du upplever som dina brister. En fulhet suggereras fram, en känsla av att inte duga, en skam som aldrig riktigt försvinner.

Wild väst: Johanna Pyykkö

Nej, det är inte alls svårt att hitta verkligt spännande kvinnliga regissörer. Speciellt inte här i Västsverige, där Filmhögskolan och regionens filmsatsningar bidrar till att listan över filmskapare som också råkar vara kvinnor börjar bli riktigt imponerande. Några är precis på väg att brejka, andra har just gjort sin första långfilm, ytterligare någon har gjort tv-serier och en hel massa novellfilmer.
Vi tänkte i sommar lyfta fram några som vi gillar alldeles särskilt.

Först ut är Johanna Pyykkö, 28 år och ursprungligen från Borås. Jag var med och röstade fram hennes kortfilm Vi ska plocka Pascal i natt till vinnare av Frame filmfestival i Göteborg hösten 2011. Filmen vann sedan riksfinalen på Novemberfestivalen och är nu en av de 50 internationella tävlande i Your film festival, där tio bidrag går vidare till filmfestivalen i Venedig hösten 2012.

Hon har också gjort kortfilmen Lillasyster fixar kondomer, som visades på Göteborgs filmfestival 2012. Med drastisk humor, en vilja att omforma traditionellt manlig genrefilm och leka med könsrollerna, är hon absolut en regissör vi kommer att få se i stora internationella filmfestivalsammanhang snart.

Erövra byn och bli sheriffen

Meek's Cutoff. En västern med broderade för- och eftertexter

Rasslandet går dig på nerverna för att du både vet och inte vet vad det innebär. Ormars vibrerande svansspetsar i ett törstigt landskap.

Avvaktandet. Positioneringen. Väntan på attack. En annalkande fara, samtidigt sand som skoningslöst letar sig innanför skyddande tyg och svider i dina ögon.

Att övervinna, ta sig fram i detta karga, avvisande landskap. Att vara utsatt, ändå modig, vilja något mer än att bara uthärda. Sträva efter att göra avtryck, intryck. 

Erövra byn och bli sheriffen.

Det är inte svårt att förstå tjusningen i att omtolka den traditionellt manliga västerngenren fast med kvinnor i fokus. Huvudpersonerna tillåts vara våldsamma och sexuellt utlevande utan att be om ursäkt.

Duellerandet, konkurrensen, maktkamp på liv och död. Främlingen som kommer till byn och utmanar normen. Hjälten med sin ordkarga sexappeal, sin handlingskraft och sitt mod.

Amerikanska indieregissören Kelly Reichardt (Old Joy, Wendy och Lucy) gjorde 2010 en originella västern: Meek's Cutoff (import-dvd) som tävlade på filmfestivalen i Venedig. En berättelse om en grupp kvinnor och deras umbäranden under en tillsynes tröstlös vandring genom Oregon-öknen 1845. Särskilt spännande blir det när intrigen mer och mer går att läsa som en allegori över mänskligt vilsenhet, undfallenhet, allas vår rädsla att utmana ledaren, vägvisaren och ta lagen i egna händer.

Lisa Aschan kallade året därpå sin egensinniga Apflickorna för en "modern västern om sex, makt och djur." Enligt henne är definitionen av genren "film som handlar om hur man blir en man". I Apflickorna däremot blir puberteten den slags snåriga öken full av faror du som flicka måste övervinna för att bli en kvinna.

Även Lynne Ramsay (Vi måste prata om Kevin, Ratcatcher, Morvern Callar) gör nu sin egen västern, vilket låter lovande. I Jane got a gun kretsar handlingen kring Jane, vars man återvänder hem svårt skadad. När makens fiender dyker upp får hon söka hjälp av en tidigare älskare för att försvara farmen. Ett våp i behov av manligt beskydd är knappast att vänta sig, att döma av regissörens tidigare filmer. Att Natalie Portman, Oscarbelönad för sin nerviga insats i Black Swan, syns i huvudrollen som Jane – och dessutom är med och producerar – gör inte saken sämre. 

Räkna med en het, våldsam uppgörelse med kvinnliga förtecken där hierarkier och fördomar kan komma att raseras.

Fem korta: om Alma Har'el

1. Dokumentärfilmare och musikvideoregissör, med prisvinnande videor till bland annat bandet Beirut.
2. Född i Tel Aviv 1976.
3. Regisserade tv-reklam för Obamakampanjen 2008.
4. Upptäckte Bombay beach, vid Salton sea i Kalifornien, när hon gjorde en musikvideo, och började filma invånarna i det fattiga samhället. Resultatet är en vacker, dansant och sorgsen bild av det andra Amerika.
5. Bombay beach finns på SVT Play juni ut.

“I don’t know if it’s the truth in people, or what people mean when they say ‘truth.’ I was trying to capture certain rounded feelings about life.” i filmmakermagazine.com
 

Bombay Beach - Benny from Alma Har'el on Vimeo.

Därför provocerar Shame

En naken man är en naken man.

Den film som berört mig mest i år är Shame, den brittiske regissören Steve McQueens andra långfilm. Den beskrivs som en film om sexmissbruk, vilket stämmer till viss del. Men för mig handlar den framför allt om rädslan för närhet till andra människor, en skräck som kommer av övertygelsen om att man inte är värd att älskas.
Skammen som titeln vittnar om är alltså lika mycket sexmissbrukarens känsla efter orgasmen, som den skam som hotar om huvudpersonen Brandon (Michael Fassbender) skulle våga sig på riktig närhet, och sedan bli avvisad eller i värsta fall utskrattad.
Som den där drömmen när man plötsligt är naken på en offentlig plats och alla ser en.

I Brandons medvetande är relationer så farliga, ja dödshotande, att det är att värna livet att undvika dem. Vi får aldrig veta vad erfarenheterna kommer ifrån, något som många recensenter kritiserat, men för mig är det precis så tydligt som det behöver vara.

 Shame handar alltså om Brandon, som tagit sig från vad som verkar vara en utsatt och fattig barndom till ett välbetalt och flashigt jobb i New York. Han balanserar sin tvångsmässiga kåthet, som försätter honom i de mest utsatta situationer, med överdrivet pedanteri och kontroll över klädsel och hygien.
Så kommer hans okontrollerade syster (Carey Mulligan) på besök och påminner honom både om hans en gång starka beroende till en annan person. Hon är damm på hans skinande parkett, bakterier på hans antiseptiska diskbänk. Och samtidigt, hon tvingar honom att jorda sig.

Det är intressant ur flera perspektiv att titta närmare på filmens mottagande. Det är en film som delade upp kritikerna, där de negativa recensionerna i framför allt USA till största delen är skrivna av män. Eftersom majoriteten av filmkritiker är just män säger det kanske inte så mycket, men argumentationen säger desto mer.

Några exempel:  

• New Yorker: ”aldrig får han se ut att njuta, och Fassbender, som helt ärligt var sexigare och mer djävulsk i X-Men: First class, får tillbringa större delen av tiden med att stirra med tom intensitet in i fjärran.”
• Svenska Dagbladet: ”Brandon går till sängs med de ljuvligaste varelser man kan tänka sig, men aldrig att han uttrycker något som ens liknar njutning.” 
• Chicago Reader: ”Filmen/.../frestar tittaren med glamorösa, sexiga bilder och rullar sedan runt i långa odefinierbara scener av förnedring.” 

Alltså, kritiken går ut på att det är en film om sex som inte är sexig. Brandon njuter inte trots att han, enligt vad samma kritiker verkar tycka, har ett underbart knulla-runt-liv. Skribenterna står som levande frågetecken.
Reaktionerna avslöjar inte bara bristen på kunskap om missbruksproblematik hos vissa filmkritiker, utan också att Shame bryter mot flera tabun.

Dels visar den en naken man. Bra att se en penis dingla omkring räcker för att få åskådare obekväma till mods. Hollywood har alltid värnat om det manliga egot och mannens integritet. En snopp får bara vara med om vi får skratta åt den, maskera dess symboliska makt. I Shame får Fassbenders blottade kön spela rollen som ett verktyg som skadar sin bärare. Ouch, kastraktionsångest.

Dels går filmens blick på tvärs mot den i spelfilm förhärskande manliga blicken. Inledningens heta flirt på tunnelbanan lurar oss mycket riktigt när den säger: kolla där vilken snygg tjej och kameran rör sig längs kvinnans kropp. Vi utlovas sex, som kommer att bli behaglig för betraktaren, inlärd i västerländsk films sexuella språk. När kameran sedan blir illojal, njutningen uteblir och vi vet inte längre vems blick vi följer, uppstår en osäkerhet som många kritiker uppenbart har svårt att tackla.

Shame har svensk dvd-premiär den 27 juni.