Hon har fåglar i sitt hår

"Blondes make the best victims. They're like virgin snow that shows up the bloody footprints."
Alfred Hitchcock, CBS TV,  1977

I nya HBO-filmen The Girl skildras relationen mellan Alfred Hitchcock och skådespelaren Tippi Hedren under inspelningen av Fåglarna (1963). Filmen bygger på Hitch-biografin The Dark Side of Genius: The Life of Alfred Hitchcock, där ett helt kapitel ägnas åt Hedrens berättelse. I filmen spelas hon av den brittiska skådespelaren Sienna Miller, och regissören av Toby Jones, som tidigare spelat verkliga personer som Truman Capote.

Tippi Hedren har i intervjuer berättat om en närmast besatt man som förutsatte att hon, som vid tidpunkten hade en gedigen karriär som fotomodell och var förlovad, ville ta rollen som hans musa inte bara mentalt utan även fysiskt. När hon avböjde såg han till att hon inte kunde ta några roller de närmaste åren efter andra filmen Marnie, eftersom hon var bunden i kontrakt med honom. Bland annat har Hedren beskrivit hur Hitchcock njöt av att i fem dagars inspelning låta verkliga fåglar attackera henne i scenen när huvudkaraktären Melanie ger sig upp på en vind.

Hur intressant det än kan vara att dyka in i en kreativ hjärnas mörka vrår tycker jag att The Girl verkar vara ganska trist. Dels är jag inget fan av Sienna Miller, dels är jag oerhört trött på berättelsen om den "komplicerade" maktrelationen mellan manliga regissörer och deras favoritskådespelerskor (i Hitchcocks fall svala blondiner). Det finns något ytterst platt och förutsägbart i att reproducera bilden av den manliga konstnären som lever ut sina misogyna sexuella fantasier genom och mot sin kvinnliga skådespelare/karaktär. Jag är också oerhört trött på ständigt se den beroendesituation som dessa kvinnor utsätts och utsätter sig för.

Want some chicken to go with my head, dear? Alma och Alfred leker.

Den verkligt intressanta kvinnan i Hitchcocks liv är istället Alma, hans enda nära relation. Hon började i den brittiska filmbranschen långt före honom, redan som tonåring. Hon klippte filmer som 16-åring och skrev manus, bland annat till flera av Hitchcocks brittiska filmer, samt var på det hela taget synnerligen inblandad i tillkomsten av Hitchs enorma verk.
Mer om deras relation, som den såg ut under inspelningen av Psycho, kan man se i en annan Hitchcockfilm som har svensk premiär i februari. Det verkar tyvärr också vara en relativt konventionell biografi, ingenting lika bisarrt som bilden ovanför.
Jämför också gärna Helen Mirrens sexiga tolkning av Alma med Imelda Stauntons gråtantiga i The Girl, i trailarna nedan. Längst ner ligger Hitchcocks presentation av Fåglarna, en orgie i svart humor, som förstås bara blir svartare i ljuset av hur han bussade djuren på stackars Hedren.

Miljoner följer Barbie - modeflickan

Leksakstillverkaren Mattel Inc. har skapat en serie Barbie-filmer: "Livet i drömhuset". En snabb sökning på You tube avslöjar att varje episod har miljontals visningar. Snart tio miljoner har sett avsnittet Happy birthday Chelsea. Kapitlet här ovanför, det "pinsamma partyt", har drygt 3,6 miljoner visningar.

När jag härom dagen gick in i en leksaksaffär, hamnade jag i den rosa avdelningen. De begränsningar leksakerna där signalerade var knappast oväntade, ändå irriterande. Det var som om dockorna - deras utformning, tillbehör och så vidare - bestämde leken åt barnet istället för tvärtom.

Jag började läsa på kartongerna. Allt var på engelska. Jag började översätta.

Leksaksaffären jag gick in i hette Leklust. Känslan var snarare den motsatta: lektvång. Ok, barn är för det mesta fantasifulla nog att skapa sina egna lekar oavsett förutstättningar, men varför ska de matas med stereotypa ingångar till sin lek? Varför ska vi vuxna pracka på dem värderingar i en liten rosa ask?

Så här såg det ut i anteckningsblocket efteråt:

Barbie

Skipper

Stacie

Chelsea

Modeflickan

Himmelssäng med kudde

Nattduksbord

Sänglampa med ljus

Sängbricka med servis

Lyckliga tider!

Vacker docka

olika leksaker i

olika kläder

kombinera som du vill

strandhus

tjugo delar

fyra rum

två våningar

min lyckliga familj

modern och elegant

Den ultimata garderoben

Den oändliga garderoben

Se vad som händer

tjugo delar

öppna här

Flickan av drömlik sort

Stajla en jungfru

Byt skönhetshemligheter

med alla dina vänner

Lyckliga dagar!

Ny stil

en levande figur

specialdesign i

unik förpackning

en massa skoj

Den mest välkomna

presenten för

Storasyster

Tonårssyster

Mellansyster

Lillasyster

Mia Hansen-Løve gör housefilm (i Götet)

Olycklig kärlek fick den franska regissören Mia Hansen-Løve att börja med film. Nu har hon gjort ett drama om sin förälskelse och om hur sorg kan förvandlas till kreativitet.

Trots Mia Hansen-Løves skandinaviska namn är hon rakt igenom fransk. Och ändå inte. Hennes danska farfar tog sitt liv innan hon hann träffa honom och efter det har Norden blivit en mytisk plats för henne, starkt kopplad till det hon beskriver som sin melankoli. 

31-åriga regissören Mia Hansen-Løve.

I sommar kommer hon till Sverige, troligen göteborgska skärgården, för tio dagars inspelning till sitt nya stora filmprojekt som på franska kallas Eden.
– Det blir två filmer om den franska housescenen som kallades french touch, med band som Daft punk. Den bygger en del på min brors liv, han varit dj i 20 år och hade en skivetikett som blev framgångsrik under 90-talet, berättar Mia Hansen-Løve på telefon.
Blir det svenskt rejv i filmen alltså?
– Haha, nej det blir mest miljöbilder på havet och ett hus. Det kommer att finnas en svensk, eller dansk, kvinnlig karaktär som bjuder fransmännen till Sverige på semester.

Men först har hennes tredje film Min ungdoms kärlek, Sverigepremiär i veckan. Även där finns det nordiska inslaget med. Den unga huvudpersonen Camille besöker Köpenhamn med sin arkitektklass.  Precis som Mia Hansen-Løves tidigare två filmer är den mycket personlig. Tidigare har hon inom spelfilmens fria ramar skildrat relationen med med sin far, i debuten Tout est pardonné (2007).

Här är det den djupa och bitvis väldigt olyckliga tonårskärlek hon upplevde fram till hon var 18-19 år som står i centrum. Den 15-åriga Camille och någorlunda jämngamle Sullivan är väldigt förälskade, men inte på lika villkor. För henne gäller det livet, medan han drömmer om att sticka till Sydamerika på en långresa. När Sullivan reser hamnar Camille i en depression som det tar år att ta sig ur.
– Det här är egentligen min förstafilm, men jag hade inte kunnat göra den tidigare. Jag behövde distans eftersom den är så pass intim.
Hur gör du för att orka vara så personlig?
– Först måste jag vänta tills min egen story är över, då hjälper en film mig att vända blad. Samtidigt gör jag filmen för att bevara min historia så att den inte försvinner. Det andra är att min historia förändras under tiden. När skådespelarna väl kommer in är den delvis ny.
Dina filmer handlar ofta om unga kvinnor som blir vuxna i relation till äldre män. I Min ungdoms kärlek träffar Camille en mycket äldre arkitektlärare som hon blir förälskad i. Varför? 
– Jag menar inte att en ung kvinna måste ha en äldre man för att kunna bli vuxen, men i mitt liv har det blivit så. Jag hämtade inspiration från min pappa. När jag gjorde min första film som 25-åring hade jag en 50-årig manlig producent som peppade mig, gav mig energi och trodde på mig. Jag hade aldrig liknande samtal med jämnåriga män, säger Mia Hansen-Løve, som numera lever med den 26 år äldre regissören Olivier Assayas.

Min ungdoms kärlek har biopremiär den 19 oktober

20 fina filmer om flickor

"Så så lilla fega lejonet, nu ska vi inte gråta."

Den 11 oktober är FN:s första internationella dag för utsatta flickor runt om i världen. I fokus i år står rätten att slippa bli bortgift som barn.
Vi firar med att lyfta fram några favoritfilmer där flickor spelar huvudrollen i sina egna liv.

• Trollkarlen från Oz (Victor Fleming mfl, USA, 1939)
• Nausica i vindarnas dal (Hayao Miyazaki, Japan, 1984)
• Sweetie (Jane Campion, Australien, 1989)
• Den förskräckliga flickan (Michael Verhoeven, Tyskland, 1990)
• Svarta änglar (Peter Jackson, Nya Zeeland/Tyskland, 1994)
• Fucking Åmål (Lukas Moodysson, Sverige, 1998)
• Spirited away (Hayao Miyazaki, Japan, 2001)
• Thirteen (Catherine Hardwicke, USA, 2003)
• Little Miss sunshine (Jonathan Dayton, Valerie Faris, USA, 2006) 
• Water lilies (Céline Sciamma, Frankrike, 2007)
• Una semana solos (Celia Murga, Argentina, 2007) 
• Försoning (Joe Wright, USA/England, 2007)
• Hon heter Sabine (Sandrine Bonnaire, Frankrike, 2007)
• Stella (Sylvie Verheyde, Frankrike, 2008)
• Coraline och spegelns hemlighet (Henry Selick, USA, 2009)
• Flickan (Fredrik Edfelt, Sverige, 2009)
• Lånaren Arietty (Hiromasa Yonebayashi, Japan, 2010)  
• Tomboy (Céline Sciamma, Frankrike, 2011)
• Apflickorna (Lisa Aschan, Sverige, 2011) 
• Modig (Mark Andrews, Brenda Chapman, Steve Purcell, USA, 2012)

Chihiro Ogino räddar sina föräldrar i Spirited away.

• 

  Äkta familjelycka i Little Miss Sunshine.

• 

  Flickan tvingas klara sig själv när hennes föräldrar åker till Afrika.

  
  

Det krävs mod att ha talang

Marie Krøyer maler av PS Krøyer, 1890

Titta på bilden. Är det en konstnär som sitter där. Eller är det en vacker kvinna?
För den danske konstnären Peder Severin Krøyer – eller Søren som han kallades – var den 16 år yngre Marie favoritmotivet nummer ett. Själv målade hon allt mindre efter giftermålet med Krøyer 1889, för att sluta helt kring 1910.



I veckan har Bille Augusts film Balladen om Marie Krøyer svensk biopremiär. Det är en film som försöker berätta Maries berättelse, bortanför den pastellskimrande aura som än idag omger Skagenmålarna. Skådespelaren Birgitte Hjort Sørensen skapar ett levande porträtt av Marie, som slutligen lämnar sin man för den unge kompositören Hugo Alfvén. Men av filmen att döma är även han mest intresserad av Marie som musa.

Varför slutade Marie att måla? Hon ville tidigt bli konstnär och bröt mot tidens förväntningar när hon som tonåring drog till Paris för att få privatlektioner i måleri - kvinnor var inte tillåtna på till exempel den danska konstakademin. Vad dödade drivet? Bille Augusts film menar att förutom tidens krav på kvinnor bidrog makens brist på uppmuntran och redan stora kändisskap. Hur hennes egna inre tvivel såg ut får vi tyvärr inte veta. Från det att hon bestämmer sig för att lämna sin man lämnar också filmen hennes konstnärsidentitet och skildrar henne istället som utstött och försmådd.

En scen som fastnar är när hon och PS Krøyer målar, sida vid sida. Han på en stor pampig målning, hon på en mycket liten duk – lik den ovan. Det är ingen tvekan om vem båda två tycker är den verkliga målaren. Maries konstnärskap sker mellan hushållsbestyren och de stunder hon ska sitta modell och pumpa upp makens ego. Att måla stort, att vara anspråksfull, tar tid och kräver mod. Som Marie Krøyers peppande väninna Agnes Slott-Møller skrev till henne i ett brev 1887: "det krävs mod för att ha talang." (Det är också namnet på den utställning av Marie Krøyers konst som visas på Skagens museum fram till nästa höst). Den lilla tavlan vänder Marie till slut på i skam, hon får ingen motsvarande hjälp från maken att blåsa upp sitt ego.

Den där lilla tavlan som Marie målar på i sin mans målning från Italien. Var det hon som själv valde att köpa de små dukarna, eller snickrade PS till dem åt henne i passande format?

Flickorna korar: finaste festivalaffischen

Sjukt snygg.

Se! Två kvinnor som pratar med varandra. Om någonting annat än en man. Så får det gärna se ut i betydligt fler filmer från och med nu och i evighet amen. Det tycker Flickorna. Det tycker uppenbarligen också serietecknaren Liv Strömquist som gjort den här grymt snygga affischen inför  Göteborg Filmfestival 2013.

Så här förklarar Liv Strömquist, enligt festivalens hemsida, sitt motiv:

"En sak jag ofta stör mig på när jag kollar på film är att så få filmer klarar Bechdel-testet, det test som den amerikanska serietecknaren Alison Bechdel hittat på och som testar om filmen uppfyller följande tre kriterier: Ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer, som pratar med varandra, om något annat än män. Det är faktiskt väldigt få filmer som klarar det testet. Därför är min affisch gjord på temat kvinnor som är vänner."

Så förlåt Helene Billgren, Camilla Engman, Helena Blomqvist, Marie Louise Ekman, Lars Lerin och alla ni ni andra förträffliga konstnärer som ligger bakom de tjugoen tidigare festivalaffischerna. Flickorna har korat sin vinnare. Nu undrar vi bara: vad heter egentligen kvinnorna på bilden? I vilken situation befinner de sig? Och vad pratar de om?

Vi föreslår att ni snarast möjligt inhandlar en affisch, klipper ut personerna på bilden, klistrar upp dem på varsin blompinne, döper dem och börjar improvisera! Kära Henrietta. Ja, Elinor? Blir inte skuggteatern genast film, animerad eller filmad, så skriv ner dialogen i ett manus. Skicka sedan bunten A4 i expressfart till den snällaste/vettigaste konsulenten på Filminstitutet. Snart är din lycka gjord.