Det är inte nytt att kvinnliga rollfigurer skildras som mentalt instabila och trasiga, men skillnaden är att de även kan vara ytterst högfungerande yrkespersoner och berättelsernas motor. Voilá, en mer komplex kvinnobild är förhoppningsvis född.
"Förutom det gamla vanliga, ni vet bada-sola-grilla, har jag vräkt i mig amerikanska tv-serier i sommar. Just nu är jag strandad i mitten av säsong två av Homeland, tillsammans med CIA-agenten Carrie, som mest gråter och är eländig.
Annars har jag plöjt underhållande kvinnofängelseserien Orange is the new black och samtliga avsnitt av The Killing, den amerikanska nyinspelningen av danska Brottet. Och det är dags att prata om det: den udda kvinnan är på modet igen.
Kanske började det med Salander, klart är att både bipolära Carrie, lätt autistiska polisen Linden och de missanpassade kvinnorna i fängelset är några av flera exempel på en befriande ny våg kvinnliga rollfigurer, långt ifrån de anpassliga telefonpratande bullmammor eller de pratglada shoppande väninnor som vi vant oss att se i film och tv-drama.
Även om det kan gå för långt, som i Homeland, är det en öppning till fler komplexa kvinnoporträtt. I veckan går till exempel utmärkta långfilmen Fraces Ha upp på svenska biografer. Den är skriven av regissören Noah Baumbach och Greta Gerwig, drottningen inom amerikansk independentfilm, och handlar om en 27-årig New Yorkbo som inte får till livet som vuxen kvinna.
Filmen lånar drag från tv-serien Girls, men även av ny grekisk film, som Attenberg, av regissören Athina Rachel Tsangari, som också skildrar en ung kvinna som har svårt för det sociala spelet. Trenden syns även i Salanders Sverige, bland annat i serien Bron från 2011.
I höst kommer även svenska regissören Lisa Langseths nya film Hotell, där Alicia Vikander spelar en framgångsrik inredningsarkitekt som hamnar i akut kris och börjar i en minst sagt annorlunda gruppterapi."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar