Bellville Baby - en kompromisslös film

Boken om filmen släpps 27 september. 

"Viljan att behaga är oförenligt med viljan att skapa något nytt." 

Så skriver regissören Mia Engberg i boken: Belleville Baby – anteckningar från en filmisk process.

Jag älskar hur ärlig hon är, och hur tänkvärda hennes slutsatser är. Som att ett av de största hindren under arbetet med dokumentären Belleville Baby var den egna viljan att behaga.

Hur hon tvingade sig att göra sig kvitt behagsjukan, för att kunna åstadkomma sin rannsakande, egensinniga, djupt personliga film – som får biopremiär 27 september. 

Viljan att behaga är ett destruktivt beteende, och Mia Engberg påpekar att kvinnor i vår kultur i högre utsträckning än män uppfostrats att behaga åskådaren. 

"Om jag vill komma någon vart om kvinna, så lär jag mig att vara leende och tillmötesgående, mån om mitt utseende och lyhörd för vad omgivningen vill ha av mig. Det är en överlevnadsstrategi. Och som sådan är den svår att göra sig av med." skriver hon.

Samtidigt håller hon med franske filosofen Gilles Deleuze när han slår fast att: "Konstverket i sig har inget att göra med kommunikation. Konstverket innehåller inte den minsta information. Det finns däremot en grundläggande samhörighet mellan konstverket och motståndshandlingen."

För att inte riskera att vara tvungen att behaga, bestämde sig Mia Engberg för att kommunicera så lite som möjligt kring filmen. Inte med vänner, inte med studenter eller finansiärer (förutom svenska filminstitutet) inte heller med nordiska samproducenter. Det blev visserligen mer krävande för hennes producent och budgeten blev snävare. Men resultatet är ingenting annat än enastående.

Belleville Baby är en poetisk berättelse om minne, passion, möjlig och omöjlig kärlek. Den är häpnadsväckande komplex: en filmessä, som mest liknar autofiktionen inom litteraturen. Alltså litterär gestaltning som bryter mot det narrativa och naturalistiska i berättandet. Samtidigt som Mia Engberg berättar sin historia gör hon den till fiktion, och återskapar sig själv. Filmen är helt i avsaknad av dramaturgiska grepp. Ändå dras åskådaren in i berättelsen, kommer nära, hålls fast. Förnimmer en skärva av det som gått förlorat.