Längst ner i halsen: en mage, ett hjärta

Filmhistoriens första kvinnliga porrstjärna, amerikanska Linda Lovelace, är plötsligt aktuell igen, både på film och på teater. Förutom långfilmen Lovelace med den unga Mamma Mia-stjärnan Amanda Seyfried i huvudrollen, har den biografiska långfilmen Inferno skvalpat runt i dammen för Hollywoodprojekt som aldrig verkar bli av. Där skulle först Lindsey Lohan och senare svenska Malin Akerman spelat huvudrollen.

Och på Turteatern/Teater Reflex i Stockholm spelas just nu föreställningen Materia – jag är inte Linda Lovelace, som också försöker skildra Linda Bormans (som hon hette egentligen) liv.
Turteatern använder Lovelace som en symbol för ett kvinnoförtryck som lever minst lika mycket idag som i början av 70-talet. Filmen Lovelace, som har svensk premiär senare i höst, verkar av trailern att döma mer vara klassisk underhållningsfilm.



Linda Lovelace blev känd för att hon likt en svärdslukare kunde tvinga in ett manligt könsorgan förbi matstrupen utan att kräkreflexerna protesterade. I en trailer till Lovelace skrockas det om hennes speciella ”talang” som om det vore en lustighet. Det är inte konstigt, det är bara genom att använda småroliga omskrivningar och att inte berätta exakt vad som försiggick som man kan göra en bred biofilm om Linda Borman.

För verkligheten var som så ofta fulare än fiktionen. Lika mycket snack som det blev kring genombrottsfilmen Deep throat blev det när Lovelace släppte sin berättelse i bokform. Alla som trott att hon älskade att kväljas av könsorgan fick här istället ta del av övergeppen bakom filmen.

Personligen har jag liksom Turteatern svårt att se något annat än kvinnlig underkastelse i berättelsen om Lovelace. I dokumentärer om denna porrfilmens urstjärna blir det så tydligt att den heterosexuella synen på kvinnan, som den förmedlas via porren då som nu, är att hon ska vara beredd att manipulera sin kropp bortom rimliga gränser för att tillfredsställa en man sexuellt. Penetreras tills det inte finns något orört och mystiskt kvar.

Deep throat hette på svenska Långt ner i halsen. Titeln får mig att tänka på en annan typisk kvinnlig kroppsmanipulation: bulimi. Mindre sexig måhända, men en helt rimlig kroppslig reaktion på att ha något riktigt långt ner i halsen.