Hur man bäst föraktar sin publik

Den första Twilightfilmen kostade 37 miljoner dollar, det vill säga knappt 240 miljoner svenska kronor i dagens penningvärde.
Den femte och sista, Breaking dawn del 2, kostade cirka 120 miljoner dollar (770 miljoner kronor) det vill säga tre gånger mer.

Räknar man istället filmatisering per bok, det vill säga lägger ihop de två filmatiseringarna av Stephenie Meyers roman Breaking dawn (som på svenska heter Så länge vi båda andas), kommer man upp i hisnande cirka 1,5 miljarder svenska kronor. Vilket alltså är sex gånger så mycket som Catherine Hardwickes relativt sett fantastiska filmatisering från 2008.

Varför gör jag dessa sifferövningar? Nu finns alla filmerna i dvd-box och det är läge att i efterhand försöka förstå hur de två sista filmerna trots budgetar nästan i klass med Sagan om ringen-filmerna kan vara så dåligt gjorda, usla inte bara innehållsligt utan även rent tekniskt. Det som brister i innehåll kan ju sminkas över med snygga effekter, ett högt så kallat "production value". Men i Breaking dawn är allt åt helvete.

Har du inte sett någon av dem ger bilderna dig en ganska bra överblick. Den nedre bilden från Twilight föreställer något som liknar människor, till och med Edward vilket gör skänker honom trovärdighet även som vampyr.

Datoranimerad, airbrushad, klipp-och-klistra-hud, utan porer.

Äkta fotograferad, sminkad hud.

Den övre, en av de många affischerna för Breaking dawn 2, visar förvridna ansikten som ser ut att sitta utanpå helt andra huvuden, täta plastmasker utan porer och med mangaögon. På det hela taget för konstigt för att det bara ska vara misslyckad dataanimering.
På det hela taget kommunicerar det ett publikförakt som man – efter ambitiösa filmserier som just Sagan om ringen eller relativt snygga cgi-filmer som Avatar (som har åldrats snabbare än en banan bredvid ett äpple) – trodde var ett minne blott. Men tydligen inte om publiken är tweenstjejer. Då kan en bäbis se ut så här (och det är den naturligaste bilden, en av få som alls finns på "Baby Renesmee"):

Det Katherine Hardwicke bevisade med första Twilightfilmen var att det går att göra en levande och personlig film av närapå död prosa (som Meyers). Men sakta men säkert har filmserien gått om bokserien i uselhet (eller så här, jag läste bara del ett så betrakta detta påstående som kommande från en påträngande magkänsla).

Budgetarna har mångdubblats, men det har även skådespelarnas löner. Jag har hittat uppgifter om att Stewart fick över sex gånger mer betalt för vardera Breaking dawn-filmen , jämfört med Twilight. Tillsammans med en allt mer cynisk relation till fansen ("de tuggar glatt på vilka ruttna hundben som helst som vi kastar till dem"), är det kanske inte så konstigt att mer pengar inte automatiskt betyder bättre kvalitet.