Titta, Flickorna pratar!

Vi har gjort vår första podcast! Vi struntar i årsbästalistor men berättar om några filmer som berört oss under 2012 och hur vi minns filmåret som gått.

Never complain, never explain, som Katharine Hepburn lär ha sagt.

Irriterande stereotyper

En tjej från radioprogrammet Christer i P3 ringde upp. Inspirerad av Flickorna-bloggen ville hon diskutera Bechdeltestet, och om det kunde behövas fler, liknande test mot stereotyper på film. För er som missade programmet, som sändes 23 december, kommer här en resumé:

Året var 1985. Serien hette Dykes to watch out for. I avsnittet "The rule" beskriver amerikanska serietecknaren Alison Bechdel det som senare kommit att kallas "Bechdeltestet" (då kallades det bara The rule). I serien hävdar en tjej kaxigt att hon bara ser filmer med minst två tjejer i, som pratar med varandra om något annat än män. En ganska sympatisk inställning kan man tycka, för den som tröttnat på att aldrig ha en enda filmfigur att identifiera sig med. Ändå tillkommer ständigt, också närmre trettio år senare, massvis med filmer, böcker, tv-spel, pjäser, serier med mera som inte klarar testet.

Det som är bra med testet är att det visar bristen på nyanserade kvinnliga rollfigurer, exempelvis på film. Varför det fortfarande ser ut så här är en bra fråga. Ett enkelt svar skulle kunna vara: för att så få kvinnor skriver manus, producerar eller regisserar. Motfrågan blir då genast: men varför är det så, då?

Representanter för filmbranschen, de som distribuerar och visar film, satsar dessutom gärna på säkra kort. De säger sig vilja visa "vad publiken vill ha": gärna storfilmer med aktiva adrenalinstinna män som räddar världen medan filmkvinnorna förblir passiva och underordnade. Men är det verkligen det som vi, publiken, vill ha?

Ytterst är nog orsaken till att så få filmer klarar Bechdeltestet att fler män än kvinnor ännu sitter på makt och pengar i samhället. Män uppmuntrar på olika sätt andra män. Berättelsen-om-männen blir lätt slentrianmässigt en mall för berättandet. Något som det är dags att ändra på nu, tycker vi.

Här kommer två andra test Flickorna kommit på, som går att använda mot stereotyper på film:

Glasögonorm-testet:

1. Förekommer någon med glasögon i filmen?
2. Är hen inte dummare, tjockare eller fulare än genomsnittet, inte heller en nörd?
3. Får hen behålla sina brillor, eller är sensmoralen att "den fula/fule ankungen" blir en svan först när hen tar av sig dem?

Efter årets svenska filmdebatt tycks det också finnas behov av ett slags mångfald-istället-för-enfalds-test:

              

 Lilla Hjärtat-testet:

1.  Förekommer minst en person i filmen vars hudfärg inte är vit
2. Pratar hen med några andra än personer med vit hudfärg
3. Handlar diskussionen om annat än personer med vit hudfärg eller problem relaterade till vita medelklassmänniskor

En följdfråga skulle kunna vara:

Har personen skapats av någon vars hudfärg inte är vit

För övrigt var det Alison Bechdels kompis Liz Wallace, som hon tränade karate med, som kom på idén med filmtestet. Alltså borde det egentligen heta Wallace-testet...

Wild väst: Hanna Högstedt

Hanna Högstedt möter våren i Paris.

I våras gick Hanna Högstedt den parisiska avenyn Champs-Élysées fram och sjöng den franska nationalsången. Iförd burka. Filmad av en kamera. Det var dagen efter det franska presidentvalet, folk var glada och uppsluppna och trötta på diskussionerna om burkaförbudet som infördes våren 2011. Hanna Högstedt, 31-årig filmregissör utbildad på Filmhögskolan i Göteborg, hade förväntat sig att bli gripen av polis, men fick helt andra reaktioner.

Hennes examensfilm A safe place for the wild innehåller en av mina absoluta favoriter bland festscener i svensk film. Filmen, som gjordes 2010, handlar om tre kvinnor och en dotter som flyttar ihop, genom att de helt enkelt river en vägg mellan sina två lägenheter. Inflyttningsfesten som följer blir magisk.

Hanna Högstedt är intresserad av att undersöka hur människor skapar sätt att leva tillsammans och hur olika identiteter formas och omförhandlas. I examensfilmen skildrade hon en queervärld som hon själv rör sig i, genom en berättelse om att skapa sin egen familj. Så länge du själv är en del av den icke-norm du skildrar är du ganska säker, säger Hanna Högstedt, när vi träffas på Hagabion i Göteborg.

Men vad händer med den filmiska blicken när hon istället undersöker en struktur där hon tillhör normen och maktskiktet? Hur kan man hitta sätt att konfrontera sina egna rädslor och fördomar? Hanna tycker att det är intressant om även den som har maktpositionen undersöker strukturerna. Samtidigt ökar risken att förstärka normer när man själv är en del av dem, även om ambitionen är att ge en mer mångfacetterad bild av världen.

Det är frågeställningar som aktualiserats i och med ett större projekt, som hon kallar Kära Europa. I projektet ingår bland annat kortfilmen Burka songs, en performance kring den heltäckande slöjans symbolvärde i Europa, och långfilmen Min franska revolution, en kärlekshistoria som tar slut, ett sökande som börjar; en roadtrip genom Sverige, Frankrike och Algeriet. I filmerna undersöker hon gränserna för nationell tillhörighet och identitet i dagens Europa.

Inför vårens inspelning trodde Hanna Högstedt att hon skulle få våldsamma reaktioner från fransmännen. En mening i Marseljäsen lyder: "Marschera, marschera! Må orent blod vattna våra plogfåror". Att en burkaklädd kvinna sjöng texten trodde Hanna Högstedt skulle upplevas som provocerande och kanske till och med hotfullt. Hon berättar att hon var rädd för att hon skulle tas för en terrorist. De betydligt mer stillsamma reaktionerna fick henne istället att börja fundera över sin egen roll som vit och icke-muslimsk, och filmen tog en ny riktning.

Filmen Burka songs färdigställs i vår och får premiär under 2013. Nästa år kommer troligen även A safe place for the wild ut på dvd.

Hur inbäddad är Zero dark thirty?

Regissör Bigelow och Oscar.

På onsdag, den 19 december, är det smygpremiär i USA för en av årets mest omdebatterade filmer, uppföljaren till Kathryn Bigelows Oscarsbelönade krigsfilm The Hurt Locker. Äntligen kan biopubliken själv avgöra hur inbäddad i amerikansk underrättelseverksamhet Zero dark thirty egentligen är – en konstnärligt kvävd militär loggbok eller (som har nämnts i recensioner hittills) en cool, intensiv och intellektuellt utmanande film.

Sedan nyheten kom ut att hon och journalisten och författaren Mark Boal höll på med en film om jakten på Usama bin Ladin har Zero dark thirty, som den senare döptes till, varit en politiskt het potatis.

Den blev till parallellt med att verklighetens spelplan förändrades, en spelfilm med journalistiska förtecken. Bland annat innebar det att Boal och Bigelow fick skriva om manuset när det kom ut att en CIA-ledd operation hade tagit Usama bin Ladins liv i Abbottabad i Pakistan i maj 2011.



Aktionen blev en fjäder i hatten för Obama. Filmens premiär fick, efter protester från republikanskt håll, skjutas fram från oktober till december för att inte påverka utgången av presidentvalet med sin möjliga positiva pr-effekt för presidenten.
I somras höjdes röster, bland annat från den konservativa organisationen Judicial Watch, om att filmskaparna fått en alltför generös tillgång till information, även hemligstämplad sådan. På organisationens hemsida publicerades bland annat mejlväxling mellan CIA, amerikanska försvarsdepartementet och filmskaparna.
Bland annat skriver en talesperson på CIA i ett internt mejl om fördelarna med att ge filmskaparna inblick i operationen:

“I know we don’t pick favorites but it makes sense to get behind a winning horse…Mark and Kathryn’s movie is going to be the first and the biggest. It’s got the most money behind it, and two Oscar winners on board…"

Kritiken fick enligt amerikanska medier försvarsdepartementet att undersöka sitt handlande i en internutredning.

En annan debatt har rört hur den behandlar tortyr. Filmen inleds med en tortyrscen och några kritiker har hävdat att det skildras som ett nödvändigt verktyg för att få fram informationen som sedan ledde till att man hittade bin Ladin.

Själv är jag överraskande ointresserad av resultatet, som ju får svensk premiär 1 februari (en tidig visning på Göteborgs filmfestival?). Bigelow är en cool katt, men min spontana känsla är att om ett filmteam varit så i samarbete med USA:s underrättelseverksamhet är chansen liten att det vågar förhålla sig fritt eller kritiskt till källorna. 

Ho-ho-hobbit

Ja, vi vet att det inte finns så många kvinnor i Midgård och att Peter Jackson gjorde sitt bästa för att ge de få kvinnor som J.R.R Tolkien skrev in i Sagan om ringen uthärdliga personligheter och mer än ett ord var. Det är som det är.
Därför blev förvåningen förstås enorm när vi såg affischen till Hobbit: en oväntad resa. Bara kvinnor? Och alla spelas av tv-seriestjärnor. Varav en till och med död. Peter Jackson har verkligen vänt ut och in på sig den här gången.
Sjukt mycket man kan göra i en fantasyfilm, sky is the limit.