Så vet du att du ser en livmoders-rymdis

Det finns en undergenre till sci fi-genren som bäst kanske kan beskrivas som livmoders-sci fi. Den startade med Alien och har senast återuppstått med förra årets Prometheus och nu bioaktuella Gravity, med Sandra Bullock i huvudrollen. Genren består av en uppsättning återkommande troper som det är på sin plats att lista.


Alltså, du vet att du ser en livmoders-rymdis när: 

• Huvudpersonen är kvinna.
• Hon är mörkhårig och synnerligen vältränad. 
• Det finns ett föräldralöst barn. 
• Hjältinnan är infertil, alternativt sörjer ett dött barn. 
• Planeter och andra runda eller ovala föremål obönhörligt för tankarna till ägg. 
• Huvudpersonen svävar i tyngdlöshet. 
• Huvudpersonen "föds" genom att vakna ur kryosömn, landa i och kravla sig upp ur vatten eller på annat sätt sakna syre och plötsligt få tillbaka andningen. 
• Det finns slangar, snören eller annat som uttalat eller symboliskt länkar hjältinnan till ting eller personer som symboliserar liv. 
• Den kvinnliga reproduktionen är ett major problem, antingen för huvudpersonen, för resten av rollfigurerna eller för publiken. 
• Det finns slem och/eller vaginaliknande former.

A-märkta filmer lyfter fram kvinnor

I helgen smäller det. De fyra biograferna Bio Rio i Stockholm, Bio Roy i Göteborg, Spegeln i Malmö och Röda kvarn i Helsingborg har gemensamt tagit initiativet till att A-märka filmer som klarar Bechdeltestet. Det vill säga de filmer som innehåller minst två namngivna kvinnor som talar till varandra om någonting annat än män.
A-märkningen ska främst ses som en konsumentupplysning.
– Det är en lättsam jämställdhetsmärkning som ska göras med glimten i ögat, säger Cornelia Bjurström, biografföreståndare på Bio Roy.
Där visas från 18 oktober tre filmer med A-märkning: Lisa Langseths terapi-rysare Hotell, Per Flys och Peter Birros personliga porträtt av Monica Z och Coco och Lukas Moodyssons Vi är bäst!
A-märkningen kommer att ske i samarbete med Rättviseförmedlingen och föreningen WIFT, women in film and television.

Cornelia Bjurström och hennes kollega Ellen Tejle på Bio Rio hoppas att A-märkningen ska leda till ökad medvetenhet om hur kvinnor representeras på film. De vill gärna också att fler i filmbranschen: distributionsbolag, produktionsbolag, biografägare, filmare, festivaler, recensenter, filmkonsulenter med flera ska börja användas sig av A-märkningen: A som i approved, godkänd, enligt Bechdeltestet. Att de valt A som i Approved beror på att de vill att märkningen - som kommer att ske på filmaffischer, i utskick och med hjälp av den logga du kan se ovan - också ska kunna användas internationellt.

Självklart finns många bra filmer som inte lever upp till Bechdeltestets kriterier, poängterar de biografansvariga. A-märkningen är ingen kvalitetsmärkning, och ska inte användas för att utesluta övriga filmer från repertoaren. Snarare då för att synliggöra strukturer och för att lyfta fram fler nyanserade kvinnoporträtt.

Här kan du läsa mer om A-märkningen:
http://www.bioroy.se/
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2134817-bio-roy-infor-a-markning-av-filmer
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=125&artikel=5676315

Längst ner i halsen: en mage, ett hjärta

Filmhistoriens första kvinnliga porrstjärna, amerikanska Linda Lovelace, är plötsligt aktuell igen, både på film och på teater. Förutom långfilmen Lovelace med den unga Mamma Mia-stjärnan Amanda Seyfried i huvudrollen, har den biografiska långfilmen Inferno skvalpat runt i dammen för Hollywoodprojekt som aldrig verkar bli av. Där skulle först Lindsey Lohan och senare svenska Malin Akerman spelat huvudrollen.

Och på Turteatern/Teater Reflex i Stockholm spelas just nu föreställningen Materia – jag är inte Linda Lovelace, som också försöker skildra Linda Bormans (som hon hette egentligen) liv.
Turteatern använder Lovelace som en symbol för ett kvinnoförtryck som lever minst lika mycket idag som i början av 70-talet. Filmen Lovelace, som har svensk premiär senare i höst, verkar av trailern att döma mer vara klassisk underhållningsfilm.



Linda Lovelace blev känd för att hon likt en svärdslukare kunde tvinga in ett manligt könsorgan förbi matstrupen utan att kräkreflexerna protesterade. I en trailer till Lovelace skrockas det om hennes speciella ”talang” som om det vore en lustighet. Det är inte konstigt, det är bara genom att använda småroliga omskrivningar och att inte berätta exakt vad som försiggick som man kan göra en bred biofilm om Linda Borman.

För verkligheten var som så ofta fulare än fiktionen. Lika mycket snack som det blev kring genombrottsfilmen Deep throat blev det när Lovelace släppte sin berättelse i bokform. Alla som trott att hon älskade att kväljas av könsorgan fick här istället ta del av övergeppen bakom filmen.

Personligen har jag liksom Turteatern svårt att se något annat än kvinnlig underkastelse i berättelsen om Lovelace. I dokumentärer om denna porrfilmens urstjärna blir det så tydligt att den heterosexuella synen på kvinnan, som den förmedlas via porren då som nu, är att hon ska vara beredd att manipulera sin kropp bortom rimliga gränser för att tillfredsställa en man sexuellt. Penetreras tills det inte finns något orört och mystiskt kvar.

Deep throat hette på svenska Långt ner i halsen. Titeln får mig att tänka på en annan typisk kvinnlig kroppsmanipulation: bulimi. Mindre sexig måhända, men en helt rimlig kroppslig reaktion på att ha något riktigt långt ner i halsen.

Carrie, Frances, Amy, Robin, Saga, Marina, Erika

Tecknen var tydliga när jag i augusti skrev den här krönikan för Borås Tidning, och de är lika tydliga nu: Ny säsong av Homeland, nya avsnitt av Bron. Jane Campions huvudperson i serien Top of the lake. Krisserien Elightened.
Det är inte nytt att kvinnliga rollfigurer skildras som mentalt instabila och trasiga, men skillnaden är att de även kan vara ytterst högfungerande yrkespersoner och berättelsernas motor. Voilá, en mer komplex kvinnobild är förhoppningsvis född.

"Förutom det gamla vanliga, ni vet bada-sola-grilla, har jag vräkt i mig amerikanska tv-serier i sommar. Just nu är jag strandad i mitten av säsong två av Homeland, tillsammans med CIA-agenten Carrie, som mest gråter och är eländig. 

Annars har jag plöjt underhållande kvinnofängelseserien Orange is the new black och samtliga avsnitt av The Killing, den amerikanska nyinspelningen av danska Brottet. Och det är dags att prata om det: den udda kvinnan är på modet igen.

Kanske började det med Salander, klart är att både bipolära Carrie, lätt autistiska polisen Linden och de missanpassade kvinnorna i fängelset är några av flera exempel på en befriande ny våg kvinnliga rollfigurer, långt ifrån de anpassliga telefonpratande bullmammor eller de pratglada shoppande väninnor som vi vant oss att se i film och tv-drama.

Även om det kan gå för långt, som i Homeland, är det en öppning till fler komplexa kvinnoporträtt. I veckan går till exempel utmärkta långfilmen Fraces Ha upp på svenska biografer. Den är skriven av regissören Noah Baumbach och Greta Gerwig, drottningen inom amerikansk independentfilm, och handlar om en 27-årig New Yorkbo som inte får till livet som vuxen kvinna.

Filmen lånar drag från tv-serien Girls, men även av ny grekisk film, som Attenberg, av regissören Athina Rachel Tsangari, som också skildrar en ung kvinna som har svårt för det sociala spelet. Trenden syns även i Salanders Sverige, bland annat i serien Bron från 2011.

I höst kommer även svenska regissören Lisa Langseths nya film Hotell, där Alicia Vikander spelar en framgångsrik inredningsarkitekt som hamnar i akut kris och börjar i en minst sagt annorlunda gruppterapi."