I veckan twittrade den danska dagstidningen Jyllands-Posten ut en artikel signerad bildbyrån All over press, med rubrikenLeonardo DiCaprio kysser 66-årig kvinna i ny film. Vi får veta att han spelar in nya Scorsesefilmen The Wolf of Wall Street och där kysser han "en särdeles mogen kvinna", nämligen skådespelaren Joanna Lumley från Helt hysteriskt. Texten betonar också att hon är nästan trettioår äldre än DiCaprio. Läsaren förväntas kräkas av äckel. Vi vill påminna rubrikmakaren, alternativt den som tyckte att detta var så anmärkningsvärt nyhetsstoff att det tvunget skulle ut på nätet, att detta med åldersskillnad mellan man och kvinna i sexuella relationer är väldigt vanligt i Hollywood och resten av filmvärlden. Entrapment (1999) – 39 års åldersskillnad mellan Catherine Zeta-Jones och Sean Connery.
Sista tangon i Paris (1972) – 28 års åldersskillnad mellan Maria Schneider och Marlon Brando.
Lolita (1962) – 37 års åldersskillnad mellan Sue Lyon och James Mason
Galen i kärlek (2003) – 35 års åldersskillnad mellan Amanda Peet och Jack Nicholson. I rättvisans namn ska tilläggas att det är 18 år mellan Diane Keaton och Keanu Reeves. Men inte 35.
Baby Doll (1956) – en samlad åldersskillnad på 25 år mellan Carroll Baker samt Eli Wallach och Karl Malden.
För några veckor sedan hade jag knappt hört talas om den tyska filmregissören Helma Sanders Brahms. Vilken miss! Nu är hon min nya idol och det är svårt att förstå hur en så uppenbart begåvad filmare kunnat falla i glömska hos allmänheten - till skillnad från Fassbinder, Werner Herzog, Margarethe von Trotta med flera regissörer som tillsammans med henne skapade det som senare kom att kallas den nya tyska filmvågen.
Vilka viktiga ämnen hon tar sig an! Och så extremt modern hon känns i sitt filmspråk - med djupt personliga berättelser och nyskapande grepp. Kaxigt blandar hon fakta med fiktion och drar sig inte för att stoppa in arkivbilder. Ofta stegras filmerna till rena känslourladdningar. Rått avskalade relationer blottläggs där ingenting längre är heligt.
Abort eller inte? Hur kombinerar man som ung kvinna karriär och barn? Går det att vara fullt ut konstnär och samtidigt fungera som förälder eller i en kärleksrelation? Andra teman: mödrar och döttrar. Missbruk. Övergrepp. Klasskamp. Sinnessjukdom. Övermäktiga prestationskrav. Yttre och inre tillstånd av kris. Familjen som härjad krigszon.
Ni hör ju: oavbrutet sevärda filmer med fängslande innehåll. Dessutom skapade med imponerande lyhördhet och precision.
Under en dryg vecka gästar Helma Sanders Brahms Göteborg och studenterna på akademin Valand för att visa film, hålla föreläsningar och workshops med blivande regissörer.
1969, när Helma Sanders Brahms var 29 år, bestämde hon sig för att börja regissera, skriva och producera filmer på egen hand. Genombrottet kom 1980 med filmen Tyskland, bleka moder, en skildring av andra världskriget och efterkrigstiden som inte visar upp en enda tysk hjälte. Istället berättar dramat om en nations samlade smärta och sönderfall, samt krigets grymma konsekvenser. Filmen fick ett kallt mottagande i ett Tyskland som ännu inte var redo att göra upp med sitt förflutna.
Bland Helma Sanders Brahms mest sevärda filmer finns förutom Tyskland, bleka moder också den starkt feministiska Under trottoaren ligger stranden (1975). Dessutom en djupt obehaglig skildring av en ung schizofren tjej som rasar allt djupare ner i en kris och cyniskt utnyttjas sexuellt: Die Berührte/De berörda (1981)
22 november, när Tyskland, bleka moder visas på Bio Roy, är regissören på plats för att tala om sin film och svara på frågor.
27 november visas regissören senaste film Gelibte Clara (2008), om tonsättaren och pianisten Clara Schumann, på Biopalatset. Även då finns Helma Sanders Brahms i publiken. Efter visningen berättar hon om sitt konstnärliga arbete.
Paria. En kastlös. Någon som ingen önskar samröre med. Alike (Adepero Oduye) känner sig stundtals som paria, i Dee Rees starka debutfilm som utspelar sig i Booklyn. Där försöker 17-åriga Alike leva upp till sin mammas förväntningar, samtidigt som hon brottas med sin egen identitet och sexualitet: vem hon är och vill vara.
Familjen är en kvävande plats full av lögner. Spelet mellan den kontrollerande mamman (Kim Wayans) och den trötte, omtänksamme pappan (Charles Panell) är superbt. Berättelsen är nyanserad och komplex. Här finns varken hjältar, skurkar eller stereotyper.
Ree har skrivit manus och regisserar det lyhörda tonårsdramat.
Ingela Romare doktorand i filmisk gestaltning och jungiansk psykoanalytiker.
Jag blev lite förvånad över min egen reaktion. Det här skulle ju vara trevligt. Ett doktorandseminarium om "kvinnligt berättande" och huruvida det finns något som kan definieras som det inom film.
Istället ilska. Upprördhet. Och en mängd frågor som inte fått något tillfredsställande svar.
Vi tar det från början.
Sedan hösten 2010 är filmaren Ingela Romare doktorand i filmisk gestaltning, knuten till Göteborgs filmhögskola. Ämnet för hennes forskning – som på universitetets hemsida beskrivs som "en filosofisk/psykologisk undersökning" – är kvinnor och film. Romare har höga ambitioner: vill undersöka "språk, makt och psykologi i filmisk gestaltning." Mer specifikt är hon också på spaning efter det hon kallar "det kvinnliga i film". En slags kvinnlig princip eller ett kvinnligt berättande.
Efter två års forskningstid har hon kommit fram till att det råder en bristande balans mellan "den manliga och kvinnliga principen" inom filmisk gestaltning. Med hjälp av begreppen anima och animus, som är den kvinnliga respektive manliga principen inom jungianska psykologi, går hon till storms mot den alltför förhärskande anglosaxiska dramaturgin vars principer hon anser sammanfalla med den manliga principen – som står för "effektivitet, framåtrörelse, styrka, målinriktning, analys, logos - urskiljning, omdöme, insikt."
Motsatsen till detta, ett filmiskt gestaltande utifrån den kvinnliga principen, är enligt Romare i avsaknad av framåtrörelse, konfliktupptrappning, konfliktförlösning och konklusion.
Anima, den kvinnliga principen, går istället enligt Romare att förknippa med begrepp som "att bära, att nära, att hålla och framförallt att relatera, stå i förbindelse med. Närvaro, känsla. Syntes - foga samman. Eros - kärlek, relationsfunktionen."
Rena könsstereotyper i mina öron, om det nu inte vore för att anima kan ses som den kvinnliga principen i en man och vice versa. Detta komplicerar samtidigt saken rejält. En manlig regissör/manusförfattare/filmare/klippare kan då lika gärna stå för det kvinnliga berättandet och vice versa. Så varför inte bara kalla gestaltandet för "konstnärligt"?
När Kathryn Bigelow – som första kvinna någonsin – får en Oscar för The hurt locker och sitt regiarbete med den, vilken är hennes guidande princip? Var det i själva verket hennes animus som fick statyetten?
Bigelows krigsdrama utmärks definitivt inte av brist på framåtrörelse. Samtidigt liknar den inget annat krigsdrama, fångar soldatens inre trauma och dramat är givetvis färgat av Bigelows eget tonfall, temperament och person.
Seminariets titel "Det andra språket – finns det ett kvinnligt berättande?" är en blinkning till Simone de Beavoirs klassiker Det andra könet, men sambandet förblir outrett.
Romares forskning reser i nuläget frågor. Hon tar Jan Campions drama En ängel vid mitt bord som exempel på en film präglad av kvinnligt berättande. Campions konstnärliga drama utmärks, enligt Romare, bland annat av brist på framåtrörelse, vilket jag inte håller med om.
Som jag ser det innehåller filmen flera konflikter som i högsta grad driver handlingen framåt: ska huvudpersonen prestera enligt andras önskemål eller följa sitt eget hjärta? Ska huvudpersonen bli kvar på mentalsjukhuset och lobotomeras – eller ska hon bli fri? Två tydliga exempel på konfliktupptrappning och konfliktförlösning. Tematiskt ligger En ängel vid mitt bord, efter Janet Frames självbiografi, nära Gökboet som anses vara ett typexempel på anglosaxisk dramaturgi.
Letar man som forskare efter ett mindre linjärt, mer experimentellt konstnärligt berättande hade Jane Campions debutfilm Sweetie varit ett mer självskrivet val.
Ingela Romares styrka som forskare ligger definitivt i hennes rika erfarenheter som filmare och kreativ kvinna i den svenska filmbranschen från 1970-talet och framåt. Här har hon många intressanta observationer och reflektioner att delge oss. Forskningen om ett kvinnligt filmberättande blir däremot intressant först om Romare tillför något nytt. Hon får gärna förhålla sig till utvecklingen från Flickorna (Mai Zetterling, 1968) till Apflickorna (Lisa Aschan, 2011) inklusive kollegan Marianne Ahrne som beskyllts för särartsfeminism i filmer där hon belyst kontaktproblem mellan kvinnor och män.
Romare kan inte blunda vare sig för hen-debatten eller för den aktuella biorepertoaren som i skrivande stund kan stoltsera med starka (kvinnliga) berättelser som Äta, sova, dö (Gabriela Pichler) och Klipp (Maja Milos).
