 |
Det var inte upplägget som brast: uppdraget gick till två kreddiga författare med goda förutsättningar att skriva var sitt spännande och nyskapande personporträtt. Den ena som tidningen skickade ut på Los Angeles kullar var Bret Easton Ellis, ni vet han som skrivit fantastiska romaner som "American Psycho". Den andra var Miranda July, som pendlar fritt mellan ett spännande författarskap och skruvade långfilmer som "Me you and everyone we know".
För det som hände var "A very revealing conversation with Rihanna" och "The Gonzo vision of Quentin Tarantino". Rubrikerna täcker det rätt bra, i den första artikeln får vi en genomgång av Rihannas sexy-sexy-men-å-så-barnsuktande kropp, i den andra av Tarantinos storslaget visionära geni.
Alltså skolexempel på hur hårt de gamla mediala könsmaktstrukturerna sitter - i allt från det redaktionella beslutet att skicka den kvinnliga författaren till Rihanna och den manliga till Quentin Tarantino, till hur skribenterna formulerar sig kring sina intervjupersoner. Och kanske är också genren personporträtt en extra bördig jord att odla könsstereotyper på.
Hur som helst, kolla själv.
Så här många ord relaterade till Rihannas respektive Tarantinos kropp hittade jag.
Rihanna:
- childbirth 5
- body 3
- naked/nakedness 3
- vagina/vaginaed 2
- sex/sexuality 2
- face 2
- boobs 2
- smile/smiling 2
- eyes/a pair of dizzying hazelgreen starbursts 2
- outfit/clothes 2
- looks/looking 2
- reproductive 1
- lips 1
- nails 1
- mascara 1
- chest 1
- bikini 1
- pregnant 1
- pretty 1
- hand 1
- jeans 1
- feet 1
- skin 1
Rihanna får sitt underliv uppfläkt och sina sexualneuroser genomgångna (som att ha en för djup vagina, männen kan ju få komplex) i Miranda Julys text. Det finns nästan inte en del av hennes kropp som kommer undan sökarljuset, 40 kroppsrelaterade ord tycker hon krävs för att riktigt komma in på skinnet. Men det finns också en obehaglig ton i artikeln: July dissekerar kroppen Rihanna och på något sätt annekterar hennes sexighet. Hon skiter fullständigt att gräva i Rihanna som konstnär och musiker.
- golden lion’s mane (hår) 1
Tarantino:
- jeans 1
- hoodie 1
- grin 1
- looking relaxed 1
Bret Easton Ellis verkar tvärtom rädd för att grunda sin text i någon slags fysisk verklighet - fyra ord räcker för att förhålla sig till Tarantinos utseende. Hans sexualitet lämnas helt åt sidan, så också hans eventuella sug efter barn och möjliga ångest inför att inte räcka till kroppsligen.
Istället uttrycks en stor beundran inför vad Tarantinos värv har betytt och inför de unga fansen som står utanför hans biograf. Resten av texten är Tarantinos åsikter om andra regissörer, positiva om män som Judd Apatow och negativa om kvinnor som Ava DuVernay och hennes film Selma.
Naturligtvis går det att argumentera att texterna är så olika för att de två branscherna skiljer sig åt, att en stor del av Rihannas framgång beror på hennes kropp (medan så inte är fallet med Tarantino) och att intervjupersonen pratar om det hen vill prata om: Rihanna ville helt enkelt prata om barnafödande och Tarantino ville dissa Ava DuVernay.
Men det är, som alla som någonsin skrivit en text vet, att göra det för enkelt för sig.
De båda skapare i egen rätt. Hon med sin hårda röst och dancehalldoftande låtar som influerat unga musiker och gjort henne till en av de bäst säljande artisterna någonsin. Han som föregick hela nördvågen med filmer som suddade bort gränsen mellan ful- och finkultur, och som drar en enorm publik i hela världen.
Och ändå, när man läser de texterna, är det som om Rihanna enbart är skapelse och kropp och Quentin Tarantino skaparen utan kropp.
Rihannas åttonde album "Anti" släpps när som helst under 2016
Quentin Tarantinos "The Hateful Eight" har premiär i Sverige den 13 januari
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar