Nineties, pittpopen och den pinsamma bristen

Just D

Efter fem avsnitt av SVT:s musiksatsning Nineties börjar jag rannsaka mitt minne. Var det så här få kvinnliga artister/låtskrivare/producenter? Satte kvinnorna verkligen så liten prägel på 90-talets första år?

Så tänker jag på vilka relativt nya kvinnliga artister jag själv lyssnade på: coola housesångerskan Adeva (jo, hennes skiva "!" släpptes i och för sig 89, men är i min värld en oförglömlig öppning till 90-talets breda dansmusikvåg som första programmet i serien tar upp) Björk, Queen Latifah, Lisa Stansfield, SWV, Janet Jackson, och undrar varför de inte är med. Kommer de senare, tycker redantionen att de inte är representativa för årtiondet, ville de inte låta sig intervjuas, är de inte lika "bra" som Stereo MCs, Haddaway eller Primal scream som får jättelång programtid? Eller glömdes de helt enkelt bort i urvalet?
Det går för övrigt inte att använda argumentet att flera av dem började på 80-talet. Det gjorde Primal scream också.

Så frågan till redaktionen bakom Nineties kvarstår: finns det verkligen inte en enda kvinnlig artist/låtskrivare/producent att intervjua? Som kan vara med och definiera decenniet för publiken.
I första delen är en av typ sju intervjupersoner kvinna: sångerska Penny Ford från tyska dansproduktionskonceptet Snap!.
I andra delen ingen.
Inte heller i tredje delen.
Först i det fjärde programmet, som handlar om den svenska indiepopscenen dyker det upp två kvinnor bland en hel radda män: Jonna Bergh och Linda Skugge. Något annat hade varit skandal, med tanke på att kvinnliga skribenter blev enormt tongivande under 90-talet. Men när The Wannadies Christina Bergmark och Pär Wiksten ska intervjuas blir det inte bättre än att hon inte ens får ett namn i grafiken (!?).
I femte programmet intervjuas åter inte en enda kvinna. Eftersom programmet handlar om britpopen hade ju till exempel Caitlin Moran, som började skriva om musik i Melody maker 1991, varit en given intervjuperson.

Med andra ord, källkritiken redaktionen har bedrivit är förjäkla kass. Inte bara låter man männen som vanligt definiera vad som var eller inte var decenniets musik, programmet förhåller sig överhuvudtaget inte till bristen på kvinnor. Man hade till exempel kunnat förhålla sig till hur mycket som har hänt i svensk musikbransch sedan början av nittiotalet. Som illustrativt exempel kunde man använt klippet från SVT-programmet Kosmopol från 1990, där Just D leker puckon och pillar på Ellinor Perssons bröst varpå alla, inklusive hon, skrattar. Programmet visar ju ändå klippet, varför inte relatera till det?
Idag hade en liknande förnedring av en kvinnlig programledare i ett nöjesprogram varit otänkbar. Men den strukturella förändringen verkar redaktionen bakom Nineties, av det vi hittills sett, ha missat.

Jämför med utmärkta SVT-aktuella serien The Story of film, som handlar om filmkonstens historia. Seriens producent är inte rädd att gå vid sidan om de upplogade fårorna för att hitta kvinnliga pionjärer, och är noga med att påpeka när kvinnor haft en framstående position, som under stumfilmen, och förklara vad som ändrade förhållandena. Serien kompletterar en bristfällig filmhistorisk skrivning.

Av det jag har sett hittills bidrar Nineties tvärtom till en förenklad och snedvriden historieskrivning.