Med navelsträngen runt halsen

Förlossningsscener, hur många realistiska sådana har vi sett i filmhistorien? Hur intresserad är filmkonsten av ögonblicket då livet besegrar döden i en på pappret omöjlig kamp mellan tyngdlag och friktion – denna övning som är både blodig och bajsig och som kan kännas som att man ska dö genom delning, själv ska födas och samtidigt upplever den starkaste euforin i mänsklighetens historia?

Inte tillräckligt tycker Flickorna.

Visst har de senaste årens romantiska komedier, som Knocked up och What to expect when you're expecting, visat graviditeter och förlossningar, men det är fortfarande så att förlossningen antingen blir föremål för komedi eller för skräck. Och den detaljrikedom ett filmteam bemödar sig om när en stridsscen ska filmas går inte att jämföra med när förlossningar ska spelas in.

Från Ulf Malmros Instagramkonto.

Men det finns glädjande nog undantag. Jag följer Ulf Malmros projekt #filmdagboken där han i sociala medier beskriver sina tankar och vedermödor i arbetet med sin nya film Min så kallade pappa. Mest intressant har varit att följa hans ambitiösa arbete med att få både en av rollfigurernas graviditet och förlossning att vara så trovärdig som möjligt. Det är fint att se hur noggrant skådespelerskan Vera Vitalis lösa gravidmage har arbetats fram, jämfört med till exempel Carey Mulligans gravidmage i The Greatest (2009), som jag såg häromdagen, som ser ut som en vit boll av frigolit. Eller när man ser att magen är gjord av tyg eftersom den veckar sig när skådespelaren sätter sig.

Vad gör en förlossningsscen bra respektive dålig? Personligen är jag allergisk mot den typen av skildringar som gör män till idioter som plötsligt inte kan ta lite våld och blod. Hans känslighet kommer inte av att han är bekymrad över sin fru/flickväns/kompis lidande, utan för att han helt enkelt inte befattar sig med "kvinnosaker" och liksom Knocked up-scenen nedanför helst vill fortsätta leva i tron att sex inte har med liv och död att göra. Lite mer om Hollywoods omogna förhållande till barnafödande kan man läsa i denna artikel från Wall Street Journal.

En bra förlossningsscen är svårare att beskriva. Jag kan sakna gestaltningen av alla de dubbla känslor som jag beskrev inledningsvis, skildringar som inte gör kvinnan till ett offer för sitt foster, för smärtan, eller som i Monty Python-scenen, för sjukvården, utan som är den aktiva parten.

Vilka är era bästa respektive sämsta förlossningsscener? Tipsa gärna!


Blandade förlossningar


Obs! Skräck