Göm kniven och gå vidare?

Delirium from Mindy Faber on Vimeo.

"Bättre bli sedd som hysterisk än att inte bli sedd alls." Det konstaterar konstnären Mindy Fabers psykiskt instabila mamma i den ytterst sevärda filmen Delirium.

Du kan hata din kropp eller älska den. Men vet du varför? Varifrån kommer alla våra komplex och kroppsuppfattningar – i de allra flesta fall alltså kropps-missuppfattningar? (om du nu inte tillhör den lyckligt lottade minoritet som slipper skämmas och är helt nöjd med din kropp).

Som dotter till en kirurg har jag alltid betraktat medicinhistorien och läkarvetenskapen med skräckblandad förtjusning. När allt fungerar är det fantastiskt, läkarna i sina vita rockar kan göra akuta insatser och rädda liv. Samtidigt har de, precis som många andra yrkesgrupper, makt. De kan vara med och skapa skeva eller mindre skeva kroppsuppfattningar och slå fast vad som är sjukt och friskt.

Inom medicinforskningen har kvinnokroppen historiskt sett ofta diagnosticerats som defekt och i behov av korrigering. Den kvinnliga sexualiteten, lusten, har sjukförklarats och avfärdats som rubbningar i livmodern. Aktiva kvinnor med impulsiva, starka känslor har ansetts hysteriska och i behov av vård. Än i dag upprepas sjuka uppfattningar om kvinnors kroppar: att de måste tämjas, tyglas och retuscheras. Skönhetsindustrin och media fokuserar gärna på kroppens fel och brister och förmedlar stereotyper. Reklamestetiken styrs ibland av rena porrideal, det strösslas med strypgrepp mot kvinnor, våldtäktsanspelningar och kvinnohat.

Bilden av kvinnan som passiv och undergiven fortsätter att spridas. Tre artonåriga killar frias av Umeå tingsrätt sedan de fört in en vinflaska i en 16-årig flickas underliv. Domen slår fast att det visserligen är "omdömeslöst" av killarna, men att det samtidigt inte är ställt bortom allt tvivel att flickan gick med på detta våld frivilligt. Hon sa nej, men var kanske bara "blyg".

Tisdag 28 maj är ni välkomna till Medicinhistoriska museet i Göteborg, Östra hamngatan 11, ett stenkast från Nordstan. Där pratar vi kroppar, förvandlingar, kroppsuppfattningar och konst. Gäster är Saara Ekström, konstnär, Åbo, Caroline Lundblad, alias Frauke, dansare och koreograf och Joséphine Adams, filmregissör, vars examensfilm från Akademin Valand Film i Göteborg Om jag vore (2012) nyligen utsågs till skolans Oscarsbidrag.

Med navelsträngen runt halsen

Förlossningsscener, hur många realistiska sådana har vi sett i filmhistorien? Hur intresserad är filmkonsten av ögonblicket då livet besegrar döden i en på pappret omöjlig kamp mellan tyngdlag och friktion – denna övning som är både blodig och bajsig och som kan kännas som att man ska dö genom delning, själv ska födas och samtidigt upplever den starkaste euforin i mänsklighetens historia?

Inte tillräckligt tycker Flickorna.

Visst har de senaste årens romantiska komedier, som Knocked up och What to expect when you're expecting, visat graviditeter och förlossningar, men det är fortfarande så att förlossningen antingen blir föremål för komedi eller för skräck. Och den detaljrikedom ett filmteam bemödar sig om när en stridsscen ska filmas går inte att jämföra med när förlossningar ska spelas in.

Från Ulf Malmros Instagramkonto.

Men det finns glädjande nog undantag. Jag följer Ulf Malmros projekt #filmdagboken där han i sociala medier beskriver sina tankar och vedermödor i arbetet med sin nya film Min så kallade pappa. Mest intressant har varit att följa hans ambitiösa arbete med att få både en av rollfigurernas graviditet och förlossning att vara så trovärdig som möjligt. Det är fint att se hur noggrant skådespelerskan Vera Vitalis lösa gravidmage har arbetats fram, jämfört med till exempel Carey Mulligans gravidmage i The Greatest (2009), som jag såg häromdagen, som ser ut som en vit boll av frigolit. Eller när man ser att magen är gjord av tyg eftersom den veckar sig när skådespelaren sätter sig.

Vad gör en förlossningsscen bra respektive dålig? Personligen är jag allergisk mot den typen av skildringar som gör män till idioter som plötsligt inte kan ta lite våld och blod. Hans känslighet kommer inte av att han är bekymrad över sin fru/flickväns/kompis lidande, utan för att han helt enkelt inte befattar sig med "kvinnosaker" och liksom Knocked up-scenen nedanför helst vill fortsätta leva i tron att sex inte har med liv och död att göra. Lite mer om Hollywoods omogna förhållande till barnafödande kan man läsa i denna artikel från Wall Street Journal.

En bra förlossningsscen är svårare att beskriva. Jag kan sakna gestaltningen av alla de dubbla känslor som jag beskrev inledningsvis, skildringar som inte gör kvinnan till ett offer för sitt foster, för smärtan, eller som i Monty Python-scenen, för sjukvården, utan som är den aktiva parten.

Vilka är era bästa respektive sämsta förlossningsscener? Tipsa gärna!


Blandade förlossningar


Obs! Skräck