Jaha, jag fick mens i morse

När ska vi sluta skämmas?

Magont, ryggvärk, PMS, fet hy, ökad eller minskad kåthet, lättare eller svårare depression. Vad pratar jag om? Självklart om mensen, med alla dess trevliga – och mindre trevliga – konsekvenser. Mens, en månatlig blödning femtio procent av befolkningen i fertil ålder tvingas hantera – till vardags som till fest.

En blödning som kan ses lika mycket som en gåva som ett straff. En biprodukt av kvinnans unika förmåga att bli befruktad. 

Samtidigt som mens är en självklarhet för majoriteten kvinnor är den ändå, obegripligt nog, något av en sunkig hemlighet. Lite för privat, lite kladdig. Ingen vill väl se någons gamla binda – knappt ens ett paket bindor eller tamponger – ligga och drälla i hallen. Alltså: Vi har mens, men ändå inte, eftersom det är något vi aldrig talar högt om. Mens lyfts aldrig fram eller refereras till i det offentliga samtalet. Vi förväntas skämmas över vår mens. Hela perioden är något skamligt som helst inte bör upptäckas. Fläckar i byxorna – nej inte jag!

I reklamfilm var mensblodet länge blått. En mer realistisk färg kanske ansågs vara stötande. Och ingen vill väl köpa en äcklig produkt? 

Året är 2012. Alla kvinnor väntar fortfarande på att få, har, eller har haft mens. Men mens syns fortfarande knappast alls på film, i reklam eller annan media, i litteraturen eller på teatern. Och hur många låtar om mens kan du gnola på? Frustration – ja – det är ett vanligt tema i rock- och poptexter. Menstruation – knappast. 

Jo ursäkta, när det ska poängteras att någon är totalt socialt inkompetent – då kommer mensen väl till pass. Jag tänker exempelvis på Saga Norén i den uppskattade tv-serien Bron. En polis med närmast aspergerliknande drag. Det blir pinsamt tyst när hon dyker upp på fikarasten och slår sig ner vid bordet. Å nej, inte hon, den rättframma. Konstiga.  När hon öppnar munnen säger hon något i stil med: Jaha, jag fick mens i morse. Förstår ni? Hur störd kan en enda människa bli? Prata om ”det månatliga” – med sina kollegor? Att hon bryter mot konventionen, vår tysta men absoluta överenskommelse kring mens, understryker bara vilken märklig enstöring hon är. 

      

I komedin Sean Banan – inuti Seanfrika skämtas det sexistiskt om ”ketchupvecka”. Dramat Nannerl – Mozarts syster innehåller en fin – men för tiden helt orealistisk – mor-dotter-scen där Nannerl upptäcker att hon fått mens och alltså blivit Kvinna, med allt det negativa det – i hennes fall  - kommer att innebära.

Spelar det roll om det är en kvinna eller man som ligger bakom manus och regi? Eller är konventionen så hårt rotad i oss att vi alla, oavsett kön, helst undviker det pinsamma samtalsämnet mens.

Bara en gång har jag sett en trovärdig scen med mens på film. Den sura huvudpersonen sitter på toa och irriterar sig på att hennes nye kille redan börjat belamra hennes  badrumsskåp. När hon ska dra upp trosorna ser hon att hon fått mens, något som inte direkt höjer hennes humör. Filmen, Mannen som inte kunde sluta ljuga var dansk, och regissören en kvinna: Helle Ryslinge. 

Din mamma!

Den 1:a juni har ju Ridley Scotts Alien-prequel Prometheus premiär, med Noomi Rapace som ny Ripleyliknande karaktär. I en scen i trailern står Rapace framför spegeln, deffad, svettig och i bara underkläderna och liknar inte så lite en ung Sigourney Weaver i Alien.
För tiden går ju. Ridley Scott fortsätter att göra film, över 70 år gammal, men Sigourney Weaver är varken ung eller fruktbar längre (och blev effektivt utspelad ur serien i och med Alien resurrection), så in med en ny hona, som kan ge den reproduktionshetsande ståltandade arten en fight.

Vi önskar förstås Rapace allt gott, och ser fram emot att få reda på hur falukorvsskeppet, med dess vaginaliknande portar, egentligen hamnade på månen Acheron (LV-426). Garanterat kommer fler livsformer av alienarten att dyka upp, det spekuleras om en kvinnoliknande urmodersgestalt. Om den schweiziske konstnären HR Giger, som designade de första alienmonstren, haft fingrarna med även i Prometheus, får vi fortsätta frossa i seriens trauma kring kvinnlig reproduktion, som började med den kalla huvuddatorn Mother i ettan, eskalerade i tvåan, Aliens, med dess slemmiga, svullna, ångande gestaltning av drottningens äggläggningsprocedur och imploderade av överlastad symbolik i fyran, Alien resurrection.

I någon av de många trailerna syns ett lustigt runt berg, med en bröstvårteliknande kula på toppen. I en featurette berättar Ridley Scott att filmen försöker att få svar på var mänskligheten kommer ifrån. Flickorna vet såklart redan svaret: Från mamma.