Carrie, Frances, Amy, Robin, Saga, Marina, Erika

Tecknen var tydliga när jag i augusti skrev den här krönikan för Borås Tidning, och de är lika tydliga nu: Ny säsong av Homeland, nya avsnitt av Bron. Jane Campions huvudperson i serien Top of the lake. Krisserien Elightened.
Det är inte nytt att kvinnliga rollfigurer skildras som mentalt instabila och trasiga, men skillnaden är att de även kan vara ytterst högfungerande yrkespersoner och berättelsernas motor. Voilá, en mer komplex kvinnobild är förhoppningsvis född.

"Förutom det gamla vanliga, ni vet bada-sola-grilla, har jag vräkt i mig amerikanska tv-serier i sommar. Just nu är jag strandad i mitten av säsong två av Homeland, tillsammans med CIA-agenten Carrie, som mest gråter och är eländig. 

Annars har jag plöjt underhållande kvinnofängelseserien Orange is the new black och samtliga avsnitt av The Killing, den amerikanska nyinspelningen av danska Brottet. Och det är dags att prata om det: den udda kvinnan är på modet igen.

Kanske började det med Salander, klart är att både bipolära Carrie, lätt autistiska polisen Linden och de missanpassade kvinnorna i fängelset är några av flera exempel på en befriande ny våg kvinnliga rollfigurer, långt ifrån de anpassliga telefonpratande bullmammor eller de pratglada shoppande väninnor som vi vant oss att se i film och tv-drama.

Även om det kan gå för långt, som i Homeland, är det en öppning till fler komplexa kvinnoporträtt. I veckan går till exempel utmärkta långfilmen Fraces Ha upp på svenska biografer. Den är skriven av regissören Noah Baumbach och Greta Gerwig, drottningen inom amerikansk independentfilm, och handlar om en 27-årig New Yorkbo som inte får till livet som vuxen kvinna.

Filmen lånar drag från tv-serien Girls, men även av ny grekisk film, som Attenberg, av regissören Athina Rachel Tsangari, som också skildrar en ung kvinna som har svårt för det sociala spelet. Trenden syns även i Salanders Sverige, bland annat i serien Bron från 2011.

I höst kommer även svenska regissören Lisa Langseths nya film Hotell, där Alicia Vikander spelar en framgångsrik inredningsarkitekt som hamnar i akut kris och börjar i en minst sagt annorlunda gruppterapi."

Bellville Baby - en kompromisslös film

Boken om filmen släpps 27 september. 

"Viljan att behaga är oförenligt med viljan att skapa något nytt." 

Så skriver regissören Mia Engberg i boken: Belleville Baby – anteckningar från en filmisk process.

Jag älskar hur ärlig hon är, och hur tänkvärda hennes slutsatser är. Som att ett av de största hindren under arbetet med dokumentären Belleville Baby var den egna viljan att behaga.

Hur hon tvingade sig att göra sig kvitt behagsjukan, för att kunna åstadkomma sin rannsakande, egensinniga, djupt personliga film – som får biopremiär 27 september. 

Viljan att behaga är ett destruktivt beteende, och Mia Engberg påpekar att kvinnor i vår kultur i högre utsträckning än män uppfostrats att behaga åskådaren. 

"Om jag vill komma någon vart om kvinna, så lär jag mig att vara leende och tillmötesgående, mån om mitt utseende och lyhörd för vad omgivningen vill ha av mig. Det är en överlevnadsstrategi. Och som sådan är den svår att göra sig av med." skriver hon.

Samtidigt håller hon med franske filosofen Gilles Deleuze när han slår fast att: "Konstverket i sig har inget att göra med kommunikation. Konstverket innehåller inte den minsta information. Det finns däremot en grundläggande samhörighet mellan konstverket och motståndshandlingen."

För att inte riskera att vara tvungen att behaga, bestämde sig Mia Engberg för att kommunicera så lite som möjligt kring filmen. Inte med vänner, inte med studenter eller finansiärer (förutom svenska filminstitutet) inte heller med nordiska samproducenter. Det blev visserligen mer krävande för hennes producent och budgeten blev snävare. Men resultatet är ingenting annat än enastående.

Belleville Baby är en poetisk berättelse om minne, passion, möjlig och omöjlig kärlek. Den är häpnadsväckande komplex: en filmessä, som mest liknar autofiktionen inom litteraturen. Alltså litterär gestaltning som bryter mot det narrativa och naturalistiska i berättandet. Samtidigt som Mia Engberg berättar sin historia gör hon den till fiktion, och återskapar sig själv. Filmen är helt i avsaknad av dramaturgiska grepp. Ändå dras åskådaren in i berättelsen, kommer nära, hålls fast. Förnimmer en skärva av det som gått förlorat.

Ellens fem bästa

Flickorna gillar den kanadensiska skådespelerskan Ellen Page, som säger så här i en intervju i The Guardian: "how could it be any more obvious that we still live in a patriarchal world when feminism is a bad word?"
Men framför allt är hon en grym skådis, som ständigt lyckas välja rätt filmer och är lika lite insmickrande som en ung Sigourney Weaver.

Här är fem av hennes bästa hittills:

1. Hard candy (2005)



2. Whip it (2009)



3. Juno (2007)



4. Marion Bridge (2002)

5. Tracey (2007)

Nineties, pittpopen och den pinsamma bristen

Just D

Efter fem avsnitt av SVT:s musiksatsning Nineties börjar jag rannsaka mitt minne. Var det så här få kvinnliga artister/låtskrivare/producenter? Satte kvinnorna verkligen så liten prägel på 90-talets första år?

Så tänker jag på vilka relativt nya kvinnliga artister jag själv lyssnade på: coola housesångerskan Adeva (jo, hennes skiva "!" släpptes i och för sig 89, men är i min värld en oförglömlig öppning till 90-talets breda dansmusikvåg som första programmet i serien tar upp) Björk, Queen Latifah, Lisa Stansfield, SWV, Janet Jackson, och undrar varför de inte är med. Kommer de senare, tycker redantionen att de inte är representativa för årtiondet, ville de inte låta sig intervjuas, är de inte lika "bra" som Stereo MCs, Haddaway eller Primal scream som får jättelång programtid? Eller glömdes de helt enkelt bort i urvalet?
Det går för övrigt inte att använda argumentet att flera av dem började på 80-talet. Det gjorde Primal scream också.

Så frågan till redaktionen bakom Nineties kvarstår: finns det verkligen inte en enda kvinnlig artist/låtskrivare/producent att intervjua? Som kan vara med och definiera decenniet för publiken.
I första delen är en av typ sju intervjupersoner kvinna: sångerska Penny Ford från tyska dansproduktionskonceptet Snap!.
I andra delen ingen.
Inte heller i tredje delen.
Först i det fjärde programmet, som handlar om den svenska indiepopscenen dyker det upp två kvinnor bland en hel radda män: Jonna Bergh och Linda Skugge. Något annat hade varit skandal, med tanke på att kvinnliga skribenter blev enormt tongivande under 90-talet. Men när The Wannadies Christina Bergmark och Pär Wiksten ska intervjuas blir det inte bättre än att hon inte ens får ett namn i grafiken (!?).
I femte programmet intervjuas åter inte en enda kvinna. Eftersom programmet handlar om britpopen hade ju till exempel Caitlin Moran, som började skriva om musik i Melody maker 1991, varit en given intervjuperson.

Med andra ord, källkritiken redaktionen har bedrivit är förjäkla kass. Inte bara låter man männen som vanligt definiera vad som var eller inte var decenniets musik, programmet förhåller sig överhuvudtaget inte till bristen på kvinnor. Man hade till exempel kunnat förhålla sig till hur mycket som har hänt i svensk musikbransch sedan början av nittiotalet. Som illustrativt exempel kunde man använt klippet från SVT-programmet Kosmopol från 1990, där Just D leker puckon och pillar på Ellinor Perssons bröst varpå alla, inklusive hon, skrattar. Programmet visar ju ändå klippet, varför inte relatera till det?
Idag hade en liknande förnedring av en kvinnlig programledare i ett nöjesprogram varit otänkbar. Men den strukturella förändringen verkar redaktionen bakom Nineties, av det vi hittills sett, ha missat.

Jämför med utmärkta SVT-aktuella serien The Story of film, som handlar om filmkonstens historia. Seriens producent är inte rädd att gå vid sidan om de upplogade fårorna för att hitta kvinnliga pionjärer, och är noga med att påpeka när kvinnor haft en framstående position, som under stumfilmen, och förklara vad som ändrade förhållandena. Serien kompletterar en bristfällig filmhistorisk skrivning.

Av det jag har sett hittills bidrar Nineties tvärtom till en förenklad och snedvriden historieskrivning.

Det ska fan bli över 40 i Hollywood

Ena halvan av Flickorna, det vill säga Emma, det vill säga jag, krönikerar i kortformat om film i Borås tidning. Texterna finns inte på nätet, men då och då skriver jag om sånt som har med film och genus att göra, det vill säga sånt som platsar hos Flickorna. De senaste två veckorna har jag hakat i debatten om åldrande i drömfabriken, som förts i bland annat bloggen Women and Hollywood och branschtidningar som The Hollywood Reporter.

Så här lät det den 7 juni:

Stand up guys och Kiss.

Nyligen besöktes Sverige av Kiss, bandet som vägrar lämna scenen hur mycket rörlighet och tajming som än gått förlorad. Filmvärlden har förstås också sina Kiss och Rolling stones, manliga skådisar 60+ som biter sig fast i filmduken som om det gällde livet. Medan kvinnor i större utsträckning väljs bort när de blir över 40-45, färgar männen de grå och låtsas vara 40-45 långt över pensionsåldern.

Men vem lurar de? För medan vissa åldras med värdighet och talang i behåll – se till exempel Christopher Plummer i Beginners (2010) och Frank Langhella i Frost/Nixon (2008) – är andra de sista att förstå att det är dags att spela nya roller eller rentav säga adjö till rampljuset.

Några av de stora karaktärsskådespelarna har börjat svaja betänkligt. Ett tag såg det ut som att 70-årige Robert De Niro skulle somna i varje scen han dök upp, tills han gjorde en riktigt fin insats som den tvångsneurotiske spelaren i Silver linings playbook (2012). Även Al Pacino har förlorat sin finess, åtminstone så länge han envisas med att i 73-årsåldern spela hård och tuff. Han senast bästa filminsats är i mina ögon serien Angels in America (2003).

Och 66-årige Arnold Schwarzenegger ska efter sin mångåriga karriär som Kaliforniens guvernör prompt tillbaka till filmbranschen. Han verkar tro att det fortfarande är 80-tal och filmer som Conan Barbaren, Twins och Terminator precis har gått på biograferna. För alla som har sett hans senaste försök till skådespeleri är det tydligt att det han eventuellt hade är borta. En uppföljare till Twins (den ska heta Triplets och utökas med Eddie Murphy) är knappast vad världen behöver.

Och så här den 14 juni:

Jag kan inte släppa det där med ålder och filmskådespelare, som förra fredagens spaning handlade om. I veckan har just kvinnliga Hollywoodskådespelares allt mer försenade pensionsålder diskuterats på amerikanska och brittiska nöjessidor.

I branschtidningen The Hollywood reporters magasin utropas att nu är minsann hämnden för kvinnor över 40 här. De grundar sin spaning på att det komiska underbarnet Melissa McCarthy (från komedin Bridesmaids) slog igenom som 40-åring. Omöjligt för tio år sedan, hävdar skribenten och lägger fram fler bevis för att en kvinnlig filmstjärna idag gärna får vara medelålders – eller vad sägs om framgångarna för Sandra Bullock (McCarthys medspelare i den kommande komedin The Heat), Cameron Diaz och Naomi Watts?

En av anledningarna är, menar tidningen, att branschen blir allt mindre ekonomiskt beroende av att locka unga män till biograferna, när publiken blir allt äldre. Men också att det visar hur få nya kvinnliga kvalitetsskådespelare som har lyckats komma fram i en tid som bland annat har dominerats av superhjältefilmer.

Är man för mer komplexa och spännande kvinnliga filmroller låter detta förstås som en förbättring. Men frågan är om det är en verklig förändring i synen på kvinnor eller om det, som antyds i texten, är avhängigt vad publiken kan tänkas ”acceptera”.

McCarthy på riktigt och på låtsas.

Den som tror att vi plötsligt kommer att få se horder av kvinnor som verkligen ser ut som 40 (eller som om de klär sig i storlekar över 40) kan räkna med besvikelse. För på filmaffischen till nämnda The Heat har Melissa McCarthy, som har en ganska rejäl kroppshydda, bildredigerats till smalare oigenkännlighet.

Lite prostitution är alltid mysigt

Dokumentären Whore's glory av filmaren Michael Glawogger 2011.

I Cannes visades i år som vanligt en hel massa filmer om kvinnlig prostitution, varav Francois Ozons Young and beautiful var en. Utan en bordell, en glad hora eller en blåslagen gatuprostituerad är det liksom ingen filmfestival. Samtidigt rapporterade media mysrysigt om den omfattande prostitutionen som pågår under själva festivalen.

Filmkonsten älskar sina kvinnliga prostituerade, vare sig de är glada eller ledsna, välbetalda "eskortflickor" eller genomfattiga missbrukare, vare sig de skildras i en dokumentär som bryr sig eller i en gangsterfilm som bara ger publiken vad den förväntar sig: en tuttbar och några kåta ben som slingrar sig runt valfri man.

Hur tröttsamt sexköp än är som filmisk stereotyp för att skildra eller känslomässigt exploatera maktrelationen mellan kvinna och man, finns det förutsättningar i filmmediet i sig som gynnar berättelser om prostitution. Liksom sexköp drivs filmmediet till stor del av begär, makt och pengar. Även själva filmseendet – att betala pengar för att få någon kravlös form av inre spänningslösning – påminner om ett sexköp.

Fulast blir det när prostitution skildras som en okomplicerad relation mellan jämlikar. Som i ett avsnitt av den danska serien Borgen nyligen. Där fick den lyckliga horan ett professionellt ansikte när hon likt vilken företagare som helst krävde lika ekonomiska rättigheter. Helt rimligt om det nu vore vilken bransch som helst. Att det inte är det blev tydligt när manusförfattarna fick vika sig dubbla för att hitta argument mot en lagstiftning lik den svenska. Bland annat påstods att förbud mot sexköp ökar problemen och att alla som är för förbud är pryda och bigotta. I Danmark ledde avsnittet till den här diskussionen om faktafel i manus.

Men drottningen av att skyla över prostituerades livsvillkor är förstås Pretty woman från 1990, som en hel värld älskade och fortfarande älskar, men som ju många före mig har påpekat är förljugen in absurdum. I filmen görs till exempel en slängig liknelse mellan horan Vivians jobb och det Edward gör när han köper och säljer företag. Men får han verkligen andras könsorgan instoppade i kroppen eller sitter han på ett soft kontor med kroppen väl skyddad i dyr slät bomull?

Vivian har uppenbarligen en annan klassbakgrund (hon vet inte i vilken ordning besticken ska användas), men ingen i publiken tror på allvar att hon har tillbringat sina dagar – fram till det romantiska mötet med Edward – med att suga på och bli påsatt av män i bilar. Mest tragikomiskt blir det när låten Wild women do går igång i soundtracket, och på så sätt gör prostitution till det mest befriande och förverkligande en kvinna kan ta sig för (innan hon träffar drömprinsen):

You tell me you want a woman who's as simple as a flower
Well, if you want me to act like that you'd better pay me by the hour
Don't want to travel in the danger zone take another number
Don't want a lover who can hold her own
Baby, step aside if you don't want to ride

Because wild women do and they don't regret it
Wild women show what they're goin' through
Wild women do what you think they'll never
What you only dream about wild women do

Vilda kvinnor gör't: sjunger Prince i badkaret.

Göm kniven och gå vidare?

Delirium from Mindy Faber on Vimeo.

"Bättre bli sedd som hysterisk än att inte bli sedd alls." Det konstaterar konstnären Mindy Fabers psykiskt instabila mamma i den ytterst sevärda filmen Delirium.

Du kan hata din kropp eller älska den. Men vet du varför? Varifrån kommer alla våra komplex och kroppsuppfattningar – i de allra flesta fall alltså kropps-missuppfattningar? (om du nu inte tillhör den lyckligt lottade minoritet som slipper skämmas och är helt nöjd med din kropp).

Som dotter till en kirurg har jag alltid betraktat medicinhistorien och läkarvetenskapen med skräckblandad förtjusning. När allt fungerar är det fantastiskt, läkarna i sina vita rockar kan göra akuta insatser och rädda liv. Samtidigt har de, precis som många andra yrkesgrupper, makt. De kan vara med och skapa skeva eller mindre skeva kroppsuppfattningar och slå fast vad som är sjukt och friskt.

Inom medicinforskningen har kvinnokroppen historiskt sett ofta diagnosticerats som defekt och i behov av korrigering. Den kvinnliga sexualiteten, lusten, har sjukförklarats och avfärdats som rubbningar i livmodern. Aktiva kvinnor med impulsiva, starka känslor har ansetts hysteriska och i behov av vård. Än i dag upprepas sjuka uppfattningar om kvinnors kroppar: att de måste tämjas, tyglas och retuscheras. Skönhetsindustrin och media fokuserar gärna på kroppens fel och brister och förmedlar stereotyper. Reklamestetiken styrs ibland av rena porrideal, det strösslas med strypgrepp mot kvinnor, våldtäktsanspelningar och kvinnohat.

Bilden av kvinnan som passiv och undergiven fortsätter att spridas. Tre artonåriga killar frias av Umeå tingsrätt sedan de fört in en vinflaska i en 16-årig flickas underliv. Domen slår fast att det visserligen är "omdömeslöst" av killarna, men att det samtidigt inte är ställt bortom allt tvivel att flickan gick med på detta våld frivilligt. Hon sa nej, men var kanske bara "blyg".

Tisdag 28 maj är ni välkomna till Medicinhistoriska museet i Göteborg, Östra hamngatan 11, ett stenkast från Nordstan. Där pratar vi kroppar, förvandlingar, kroppsuppfattningar och konst. Gäster är Saara Ekström, konstnär, Åbo, Caroline Lundblad, alias Frauke, dansare och koreograf och Joséphine Adams, filmregissör, vars examensfilm från Akademin Valand Film i Göteborg Om jag vore (2012) nyligen utsågs till skolans Oscarsbidrag.

Med navelsträngen runt halsen

Förlossningsscener, hur många realistiska sådana har vi sett i filmhistorien? Hur intresserad är filmkonsten av ögonblicket då livet besegrar döden i en på pappret omöjlig kamp mellan tyngdlag och friktion – denna övning som är både blodig och bajsig och som kan kännas som att man ska dö genom delning, själv ska födas och samtidigt upplever den starkaste euforin i mänsklighetens historia?

Inte tillräckligt tycker Flickorna.

Visst har de senaste årens romantiska komedier, som Knocked up och What to expect when you're expecting, visat graviditeter och förlossningar, men det är fortfarande så att förlossningen antingen blir föremål för komedi eller för skräck. Och den detaljrikedom ett filmteam bemödar sig om när en stridsscen ska filmas går inte att jämföra med när förlossningar ska spelas in.

Från Ulf Malmros Instagramkonto.

Men det finns glädjande nog undantag. Jag följer Ulf Malmros projekt #filmdagboken där han i sociala medier beskriver sina tankar och vedermödor i arbetet med sin nya film Min så kallade pappa. Mest intressant har varit att följa hans ambitiösa arbete med att få både en av rollfigurernas graviditet och förlossning att vara så trovärdig som möjligt. Det är fint att se hur noggrant skådespelerskan Vera Vitalis lösa gravidmage har arbetats fram, jämfört med till exempel Carey Mulligans gravidmage i The Greatest (2009), som jag såg häromdagen, som ser ut som en vit boll av frigolit. Eller när man ser att magen är gjord av tyg eftersom den veckar sig när skådespelaren sätter sig.

Vad gör en förlossningsscen bra respektive dålig? Personligen är jag allergisk mot den typen av skildringar som gör män till idioter som plötsligt inte kan ta lite våld och blod. Hans känslighet kommer inte av att han är bekymrad över sin fru/flickväns/kompis lidande, utan för att han helt enkelt inte befattar sig med "kvinnosaker" och liksom Knocked up-scenen nedanför helst vill fortsätta leva i tron att sex inte har med liv och död att göra. Lite mer om Hollywoods omogna förhållande till barnafödande kan man läsa i denna artikel från Wall Street Journal.

En bra förlossningsscen är svårare att beskriva. Jag kan sakna gestaltningen av alla de dubbla känslor som jag beskrev inledningsvis, skildringar som inte gör kvinnan till ett offer för sitt foster, för smärtan, eller som i Monty Python-scenen, för sjukvården, utan som är den aktiva parten.

Vilka är era bästa respektive sämsta förlossningsscener? Tipsa gärna!


Blandade förlossningar


Obs! Skräck

The Queen of spleen

Ensamma flickor som väntar på att livet ska börja. Det är Sofia Coppolas favoritämne, något hon har utforskat i alla sina filmer sedan kortfilmen Lick the star från 1998 och till sin nya långfilm The Bling Ring som får världspremiär på filmfestivalen i Cannes i mitten av maj. Märkligt nog deltar hon utom huvudtävlan, men så anses ju flickor och deras upplevelser sällan tillräckligt allmängiltigt för den manligt styrda festivalen.


Eller jag antar att det är temat även i The Bling ring, om inte annat den där hungriga längtan som ligger över flera av Coppolas filmer som en lätt huvudvärk, en stämning som känns i luften som en antydan till åska en varm sommarkväll. Filmen bygger på verkliga händelser och skildrar en grupp tonåringar som under 2008-2009 bröt sig in hos Hollywoodkändisar som Paris Hilton och Lindsey Lohan och snodde kläder och pengar för tre miljoner dollar. Sofia Coppolas flickor är inte alltid snälla, ofta narcissistiska och inte särskilt intresserade av samhället. De längtar efter närhet men vet inte riktigt hur de ska bete sig för att få det. De är privilegierade drömmare, som sällan ger uttryck för humor.

Lost in translation i all ära, men minst lika bra är Virgin suicides, vars romanförlaga av Jeffrey Eugenides också är fantastisk, och Marie Antoinette, som fick mycket kritik när den tävlade i Cannes 2006 för att den inte höll sig benhårt till den historiska verkligheten. Men det är uppenbart för vem som än har ögon att det inte var Coppolas agenda. Bara det underbart anakronistiska soundtracket visar att Sofia Coppola gör som en sant egensinnig regissör ska, stjäl respektlöst för att berätta sin urhistoria.

Inte riktigt lika spännande är förra filmen Somewhere, som skildrar en far-dotterrelation i Hollywoods filmbubbla, men utan den magiska stämning som är Coppolas signum. I klippen nedan finns samtliga Sofia Coppolas filmer, inklusive hela första kortfilmen.


Lick The Star from Haylley Elite on Vimeo.

50 nyanser av Mai

Fem frågor om Flickornadagen

1. Vem var Mai Zetterling?

Problembarn och drömmare. Konstnär. Slog igenom som skådespelerska i Alf Sjöbergs Hets (1944) Senare allt mer kompromisslös filmskapare, med stora doser humor. Använde sig gärna av satir och psykologiska tillbakablickar. Skildrade på ett nyskapande sätt kvinnor, deras livssituation, frihetstörst och sexualitet. Har av senare filmforskare lyfts fram ur glömskan. Anses i dag lika oumbärlig för svensk film som Ingmar Bergman. 

2. Vad har hon med Flickornadagen att göra?

På Bio Roy i Göteborg visar vi Flickorna (1968) – Mai Zetterlings mest utbuade film (kl 13). De tre skådespelerskorna ur Flickorna möts igen trettio år senare i Christina Olofsons dokumentär I rollerna tre. (Bio Roy kl 18). De talar om livet, hur det blev sen, kreativiteten och sin relation till Mai Zetterling. Tillsammans med våra gäster för vi samtal om Mai Zetterling och radikaliteten (Stadsteatern, Studion kl 15.30) 

3. Går begreppet radikal verkligen att definiera? 

Bra fråga. Tveksamt. Det som är radikalt för mig är inte självklart radikalt för dig. Begreppet hänger starkt samman med sitt sammanhang: kontexten och tidsperioden. Vad betydde det att vara radikal på 1960-talet? Var hittar vi radikala strömningar i dag, inom konsten?

4. Vad blir det för gäster?

Bergman-aktrisen och regissören Gunnel Lindblom, regissörerna Mia Engberg och Christina Olofson, filmforskaren Mariah Larsson, som skrivit avhandlingen Skenet som bedrog (2006) om Mai Zetterling, författaren och dramaturgen Sisela Lindblom och Kalle Boman, professor i filmisk gestaltning.

5. Vad händer mer?

Förutom film blir det Mai Z-inspirerad improvisationsteater (kl 20) i Stadsteaterns entréhall. Från kl 21.30 stor fest i Stadsteaterns foajébar med Dj Sonja Berggren, DJ Bella och diverse band. Allt är gratis utom filmerna som kostar 65 kronor styck.