Lite prostitution är alltid mysigt

Dokumentären Whore's glory av filmaren Michael Glawogger 2011.

I Cannes visades i år som vanligt en hel massa filmer om kvinnlig prostitution, varav Francois Ozons Young and beautiful var en. Utan en bordell, en glad hora eller en blåslagen gatuprostituerad är det liksom ingen filmfestival. Samtidigt rapporterade media mysrysigt om den omfattande prostitutionen som pågår under själva festivalen.

Filmkonsten älskar sina kvinnliga prostituerade, vare sig de är glada eller ledsna, välbetalda "eskortflickor" eller genomfattiga missbrukare, vare sig de skildras i en dokumentär som bryr sig eller i en gangsterfilm som bara ger publiken vad den förväntar sig: en tuttbar och några kåta ben som slingrar sig runt valfri man.

Hur tröttsamt sexköp än är som filmisk stereotyp för att skildra eller känslomässigt exploatera maktrelationen mellan kvinna och man, finns det förutsättningar i filmmediet i sig som gynnar berättelser om prostitution. Liksom sexköp drivs filmmediet till stor del av begär, makt och pengar. Även själva filmseendet – att betala pengar för att få någon kravlös form av inre spänningslösning – påminner om ett sexköp.

Fulast blir det när prostitution skildras som en okomplicerad relation mellan jämlikar. Som i ett avsnitt av den danska serien Borgen nyligen. Där fick den lyckliga horan ett professionellt ansikte när hon likt vilken företagare som helst krävde lika ekonomiska rättigheter. Helt rimligt om det nu vore vilken bransch som helst. Att det inte är det blev tydligt när manusförfattarna fick vika sig dubbla för att hitta argument mot en lagstiftning lik den svenska. Bland annat påstods att förbud mot sexköp ökar problemen och att alla som är för förbud är pryda och bigotta. I Danmark ledde avsnittet till den här diskussionen om faktafel i manus.

Men drottningen av att skyla över prostituerades livsvillkor är förstås Pretty woman från 1990, som en hel värld älskade och fortfarande älskar, men som ju många före mig har påpekat är förljugen in absurdum. I filmen görs till exempel en slängig liknelse mellan horan Vivians jobb och det Edward gör när han köper och säljer företag. Men får han verkligen andras könsorgan instoppade i kroppen eller sitter han på ett soft kontor med kroppen väl skyddad i dyr slät bomull?

Vivian har uppenbarligen en annan klassbakgrund (hon vet inte i vilken ordning besticken ska användas), men ingen i publiken tror på allvar att hon har tillbringat sina dagar – fram till det romantiska mötet med Edward – med att suga på och bli påsatt av män i bilar. Mest tragikomiskt blir det när låten Wild women do går igång i soundtracket, och på så sätt gör prostitution till det mest befriande och förverkligande en kvinna kan ta sig för (innan hon träffar drömprinsen):

You tell me you want a woman who's as simple as a flower
Well, if you want me to act like that you'd better pay me by the hour
Don't want to travel in the danger zone take another number
Don't want a lover who can hold her own
Baby, step aside if you don't want to ride

Because wild women do and they don't regret it
Wild women show what they're goin' through
Wild women do what you think they'll never
What you only dream about wild women do

Vilda kvinnor gör't: sjunger Prince i badkaret.

The Queen of spleen

Ensamma flickor som väntar på att livet ska börja. Det är Sofia Coppolas favoritämne, något hon har utforskat i alla sina filmer sedan kortfilmen Lick the star från 1998 och till sin nya långfilm The Bling Ring som får världspremiär på filmfestivalen i Cannes i mitten av maj. Märkligt nog deltar hon utom huvudtävlan, men så anses ju flickor och deras upplevelser sällan tillräckligt allmängiltigt för den manligt styrda festivalen.


Eller jag antar att det är temat även i The Bling ring, om inte annat den där hungriga längtan som ligger över flera av Coppolas filmer som en lätt huvudvärk, en stämning som känns i luften som en antydan till åska en varm sommarkväll. Filmen bygger på verkliga händelser och skildrar en grupp tonåringar som under 2008-2009 bröt sig in hos Hollywoodkändisar som Paris Hilton och Lindsey Lohan och snodde kläder och pengar för tre miljoner dollar. Sofia Coppolas flickor är inte alltid snälla, ofta narcissistiska och inte särskilt intresserade av samhället. De längtar efter närhet men vet inte riktigt hur de ska bete sig för att få det. De är privilegierade drömmare, som sällan ger uttryck för humor.

Lost in translation i all ära, men minst lika bra är Virgin suicides, vars romanförlaga av Jeffrey Eugenides också är fantastisk, och Marie Antoinette, som fick mycket kritik när den tävlade i Cannes 2006 för att den inte höll sig benhårt till den historiska verkligheten. Men det är uppenbart för vem som än har ögon att det inte var Coppolas agenda. Bara det underbart anakronistiska soundtracket visar att Sofia Coppola gör som en sant egensinnig regissör ska, stjäl respektlöst för att berätta sin urhistoria.

Inte riktigt lika spännande är förra filmen Somewhere, som skildrar en far-dotterrelation i Hollywoods filmbubbla, men utan den magiska stämning som är Coppolas signum. I klippen nedan finns samtliga Sofia Coppolas filmer, inklusive hela första kortfilmen.


Lick The Star from Haylley Elite on Vimeo.