Och vinnaren är...Oscars bror!

På söndag är det dags för årets Oscarsgala. Jag brukar alltid titta, trots sömnbristen. Det är vackert, spännande och hur välregisserat det än är brukar någon spricka alltid dyka upp och något oväntat och märkligt händer.

Dessutom är det en temperaturmätare på filmbranschen, som ju fortfarande domineras av USA. Förutom att idén om Hollywood iscensätts på ett magnifikt sätt, manifesterar galan varje år hur stillastående den amerikanska filmbranschen är när det kommer till att bryta maktstrukturer. 2010 fick Bigelow som första kvinna en Oscar för bästa regi. I år kan inte en kvinna få priset alls.

Av Oscarsgalans 24 priskategorier är det enbart skådespelarkategorierna som är tydligt könade, det vill säga att de är avsedda för enbart enbart ett kön. Resten är på pappret öppna för alla.
Men hur troligt är det att en kvinna får Oscar för annat än skådespeleri? Flickorna guidar er genom de tyngsta kategorierna:

Två av tre producenter bakom Django unchained är kvinnor.

Producent
Eftersom bästa film är den kategori som belönar producentens arbete är det här vi ska titta efter de kvinnliga producenterna.

Antal män: 20
Antal kvinnor: 8

Manus till Beasts of the southern wild är skrivet av bla Lucy Alibar.

Manus
Vi önskar Lucy Alibar, som skrivit manus till Beasts of the southern wild, lycka till som enda nominerad kvinna bland samtliga manusförfattare i kategorierna bästa originalmanus och manus med förlaga.

Antal män: 11
Antal kvinnor: 1

Dokumentär
Utan tvekan den mest jämställda och okönade av Oscarskategoriernas a-funktioner. Är det något med att drömfabriken återskapar schabloner, medan de dokumentära berättarstrukturerna är mindre mallade, rymmer fler nyanser? Eller är det tekniken som är annorlunda (mindre, snabbare, billigare)?

Antal män: 13
Antal kvinnor: 8

Så kommer vi till de nominerade spelfilmsregissörerna:

Brenda Chapman är den enda kvinnliga långfilms/spelfilmsregissören.

Bästa regi/Bästa animerad långfilm/
Bästa icke-engelskspråkiga film

Antal män: 16
Antal kvinnor: 1

Bland nominerade upphovspersoner för bästa kortfilmer ser det ut så här:

Antal män: 12
Antal kvinnor: 2

Ännu snedare ser det ut i de tekniska kategorierna, där männen dominerar ljud, ljus, klipp, foto. Kvinnorna är mer närvarande, om än inte dominerande, i kostym, produktionsdesign och make-up.

Den kvinnliga torsken – finns hon?

Ulrich Seidls bioaktuella film Paradis: kärlek är första delen i en trilogi om den kvinnliga kroppen och sökandet efter paradiset. De två andra ska handla om religion och fetma, medan den första, liksom Laurent Cantet film Mot södern (2005), utforskar kvinnligt sexköp i Afrika. Här handlar det om österrikiska kvinnor som åker till Kenya för att mot betalning få sex.

Det är förstås ett tacksamt ämne, för vad händer när en individ från kategorin vit kvinna söker sig till en individ från kategorin svart man, bägge i underläge i samhällshierarkin, för att köpa sex? Förutom kön och hudfärg, och det historiska bagage som kommer med, spelar förstås parametrar som klass, språk, pengar, sexuella fördomar och preferenser in.

Seidl kan sina ämnen (det inkorrekta, fula, det vi föraktar oss själva och andra för) nästan för väl vid det här laget. Därför är det minst lika intressant att läsa hur filmen har tagits emot av kritikerna som att se den.

I mottagandet blottas hur vi ser på kvinnors möjlighet till ondska, sexuell egoism och kalkylerande kapitalism. Hur vi tenderar att omringa den kvinnliga torsken med en massa förmildrande omständigheter, vilket står i skarp kontrast till tendensen att se mäns sexköp som exploaterande, våldsamt och känslolöst.

För att tydliggöra det har jag experimenterat med att i några av recensionerna byta plats på könen och placera sexköpet i Thailand.

De kursiva fetade orden finns alltså INTE i originaltexterna.

Där söker han till en början lite trevande men sedan alltmer målmedvetet bot för sin känslomässiga och sexuella ensamhet bland unga, villiga kvinnor vid en semesteranläggning i Thailand.

De här äldre männen med sina stora fettvalkar och hängbröst attraherar inte längre några kvinnor på hemmaplan. De söker sig till platser, där de befinner sig i ett överläge.

(Original av Annika Gustafsson, Sydsvenskan)

 

Han vill bli sedd, godkänd, älskad som han är.

Men vem gjorde henne fattig - honom ensam?

(Original av Monika Tunbäck-Hanson, GP)

 /.../han (Seidl, red. anm.) ser hur de thailändska kvinnorna - om än inte särskilt frivilligt - lever av den längtan efter sex och närhet som männen bär med sig.

(Original av Helena Lindblad, DN. Tyvärr en betaltext som inte går att länka till)

Några kritiker förhåller sig – precis som Seidl när han medvetet låter huvudpersonen spela ut att hon inledningsvis bara är ute efter kärlek – till tankekomplexet som säger kvinnor är lite godare än män, har en snällare sexualitet och älskar lite mer, och därför inte kan köpa sex på samma sätt. Bland annat skriver TT Spektras Miranda Sigander så här:

Det finns onekligen poänger här, kanske inte helt originella - såvida man inte på allvar tror att kvinnor av naturen har en bättre fungerande moralisk kompass än män - men ändå intressanta, som Seidl vill diskutera.

I Aftonbladet skriver Ulrika Stahre:

Kvinnlig sexturism är inte så ofta skildrad på film. Ämnet är tabu: det krockar delvis med föreställningar om en universell manlig makt och med idéer om den kvinnliga sexualiteten som svagare än mäns och mer, liksom ömsesidigt byggd och jämlik.

Hynek Pallas i Svd avslutar sin recension med en lysande jämförelse med Seidls landsman Haneke, och konstaterar att där Haneke ”konfronterar det mörka i tillvaron genom att frammana våra egna bilder och skuld” stannar Seidl ”vid att göra oss till voyeurer för någon annans.”